Om ni inte känner till Ann Petry må det vara förlåtet. Hennes debutroman "The street" (1946) översattes visserligen till svenska redan 1947, men hon har knappast varit det namn som hon förtjänar att vara. Nå, hon levde 1908–1997 och skrev noveller innan hon vann en romantävling med denna storartade roman, som nu finns i svensk nyutgåva. Ytligt sett är det en socialrealistisk skildring från en gata i Harlem, men på djupet handlar den är det som är så svårt att förstå för en läsare ur en annan kontext: den grundrotade, amerikanska rasismen.
Det handlar om en ung kvinna, Lutie Johnson, som flyttar in i ett fattigt hyreshus i Harlem med sin son. Hon är ensamstående och utblottad, har flytt en otrogen make och en försupen far, har tidigare arbetat i en vit familj, där hon var omtyckt och behandlades väl, men bara fram till rasismens oskrivna, men ohyggligt tydliga gräns, vilken dras längs med jämlikheten. Nu försöker Lutie hitta en möjlig utväg till ett bättre liv för sig och sonen. Hon försöker undvika den vidrig portvakten och bordellmamman som vakar likt en hök över omgivningen. Hon försöker gira mellan förfallet, missbruket, soporna och den vita våldsmakten.
Ann Petry skriver en prosa med starka handgrepp, djupa känslor och engagemang. Språket är lätt antikverat, som det blir efter 75 år, men här finns tillräckligt med driv för att översättningen fortfarande ska vara njutbar. Det är långt till Harlems 1940-tal – det är en repig gammal film – men det befolkas av verkliga individer, människor som gör sina val när omständigheterna någon gång tillåter dem ett uns frihet. Och det är just i omständigheterna som rasismen lever, den är så närvarande i allt att den inte enbart är strukturell; den är bärande, den upprätthåller – den är lika väsentlig i allt det amerikanska som någonsin frihetsdrömmen. Den senare lever i Luties drömmar, i hennes sångarambitioner och goda vilja för sonen. Den förra, rasismens förbannelse, gör att hon misslyckas eftersom det inte finns ett rum som tillåter henne att lyckas.
Låter det deterministiskt? Kanske, men när både de synliga och osynliga makterna styr över en ensam och fattig kvinna, då är varken hennes intelligens eller energi tillräcklig. Ensam är absolut inte stark, och Lutie ställs alltmer ensam i sina strävanden och i sitt raseri mot vita, mot fattigdomen, mot brottsligheten. Det inre raseriet skildras på ett sätt som jag inte har läst sedan 1960-talets arga unga män formulerade sig. Petry kom alltså först.
Det går att läsa "Gatan" historiskt och förstå mer om USA, men det står en också fritt att läsa boken i den samtid där vi uppfinner ord som "utanförskapsområden" för att skriva om vår svenska, egenhändiga fattigdomspolitik och rasism. Den som utplånar några unga män i veckan i vansinne, narkotika och våld. Den som stigmatiserar hela deras omgivning och driver en högervåg för ännu mera våld och segregering inom politiken.
Ann Petry gestaltar det rasistiska sammanhanget i USA. Den grundsanningen betyder samtidigt att hon bidrar till att skapa det där rummet av möjlig förändring som är människans hopp. Hennes bok blev en omedelbar succé och såldes i mer än en miljon exemplar. Allt det vore historiska fotnoter om inte aktualiteten av orättvisans rasism och rasismens orättvisa fortfarande bestod.