"Wow, Harry Potter är kompis med Lena Dunhamns kille i 'Girls'". Det är nära att hjärnhalvorna delar sig i ren populärkulturskrock-chock i inledningen av "What if", där Daniel Radcliffe och Adam Driver spelar de före detta collegerumskompisarna Wallace och Allan.
Men som tur är slungar den småputtriga och smarta dialogen snabbt in publiken i den lägenhetsfest som utspelar sig, där Wallace möter Chantry (Zoe Kazan) och har lite trevligt för första gången sedan det jobbiga uppbrottet från ex-flickvännen.
Kemin mellan de två lite udda fåglarna Wallace och Chantry är omedelbar. Och rätt härlig. Jag kommer på mig själv med att sitta och småle på ett mysigt vis när de snackar om vilken typ av smörgåskonsumtion som dödade Elvis och lär känna varandra.
Det visar sig att Chantry har en pojkvän sedan fem år. Men eftersom de har så kul ihop, och hon dessutom påpekar det förolämpande i att inte bli övervägd som kompismaterial för att hon är tjej, börjar Wallace hänga med henne.
Och ibland hennes kille. En del slapstickartad humor följer. Men kan tjejer och killar verkligen vara bara vänner?
På sätt och vis är det en tröttsam premiss, som har stötts och blötts inte minst sedan Harry träffade Sally, så man kan ju tycka att det borde vara utrett och klart vid det här laget.
Tyvärr kommer ju populärkulturens svar på frågan nästan aldrig som en överraskning - tänk om den här filmen hade vågat vara lika annorlunda som den först ger sken av. Men nya generationer måste väl tackla ämnet på sitt vis och det är nästan omöjligt att inte falla pladask för de unga, verbalt begåvade halvhipsterpersonerna i "What if".
Den pigga dialogen, de charmigt icke-perfekta utseendena och de riktigt övertygande skådespelarinsatserna, främst från Daniel Radcliffe och Zoe Kazan, gör detta ovanligt kul att se. Och ingen traditionsbunden romantiker behöver bli besviken.
kultur@unt.se