Den amerikanska författaren Nella Larsen skrev romanen "Passera" år 1929, i tiden för den afroamerikanska intellektuella rörelsen som går under namnet Harlemrenässansen. Romanen har med tiden blivit en klassiker och ett återkommande föremål för akademiska analyser, men det är först nu som den kommer på svenska, åter aktuell inte minst i samband med att den förra året filmatiserades av Netflix.
Romanens titel syftar på ett rasistiskt begrepp utbrett vid tiden för dess tillkomst. Det bidrog till att upprätthålla segregeringen i vardagen även utanför södern där Jim Crow-lagar hade starkast verkan. Svarta personer med vita förfäder kunde i vita personer ögon "passera" för att vara vita, som Larsens båda huvudkaraktärer Irene Redfield och Clare Kendry gör, även om en vit person som hade allra minsta afrikanska härstamning egentligen definierades som svart.
Under läsningens gång förstår läsaren att Nella Larsen laddar titeln med en bitande ironi, och att romanens tidstypiska språkbruk speglar en verklighet som av den svarta befolkningen krävde såväl motstånd som olika slags överlevnadsstrategier. Den kluvna identitet som många tvingades in i kunde ha tragiska följder, ett tema som bildade en egen genre i den tidens amerikanska litteratur. Klassfrågan var inte irrelevant, något som ger en resonans i berättelsen. För den svarta medelklassen stod flera strategier till buds, samtidigt som den för sin egen del upprätthöll klassordningen genom att som romanens Irene anställa svart tjänstefolk.
Irene, född i en medelklassfamilj och gift med en svart läkare, lever ett välbärgat och tryggt liv i Harlem. I sin egen omgivning ägnar hon sig åt välgörenhetsarbete för att förbättra den svarta befolkningens livsvillkor, men utanför Harlem utnyttjar hon medvetet sin förmåga att "passera". När hon på besök på ett exklusivt hotell i Chicago märker att en ljushårig kvinna stirrar på henne känner hon en oro för att bli genomskådad, en reaktion som speglar både det ohyggliga och det absurda i den verklighet som hon lever i. Omedelbart avfärdar hon dock tanken som högst otrolig; i hennes ögon är vita människor med sin förmätenhet lättlurade. Oavsett hennes nedlåtande syn på vita innebär hennes resonemang, och många fler under berättelsens gång, att hon omedvetet anammar den rasistiska synen på den svarta befolkningen.
När den stirrande kvinnan visar sig vara den forna klasskamraten Clare återupplivas en bekantskap som för båda kvinnorna kommer att få tragiska följder. Också Clare tillhör den välbärgade medelklassen men befinner sig av personliga skäl i ett mycket farligare läge. Hennes mans uttalade rasism sporrar henne till att plötsligt uppvärdera sitt ursprung, vilket hon gör kompromisslöst och med livet som insats.
"Passera" är konstruerad som en psykologisk thriller där berättarens kyliga och distanserade blick varken favoriserar Irene eller Clare, och där läsaren hålls osäker såväl om deras respektive motiv som om innebörden i romanens dramatiska slut. Stilistiskt sett är romanen annars inte någon pärla, och som läsare störs man av en del inkonsekvenser som ibland skapar en onödigt melodramatisk effekt. Någonstans mitt i slutar jag räkna orden "guld" och "gyllene" och börjar önska att Nella Larsen hade varierat språket mer. Detta oavsett är Larsen en läsvärd föregångare till Harper Lee eller Marilynne Robinson.