Lagom till hundraårsjubileet av den allmänna och lika rösträtten dramatiserar Uppsala stadsteater journalisten och författaren Elin Wägners roman ”Pennskaftet”. Det är en roman som innehåller en politisk aspekt i form av den kollektiva kampen för kvinnlig rösträtt, en heterosexuell kärleksrelation (mellan Pennskaftet och Dick) och ett personligt livsöde (Cecilia Bechs tabubelagda ”historia med en gift man”).
Scenografin (där de grovt snickrade träramarna med sina korslagda plankor ger känslan av de i stadsbilden numera så vanliga lyftkranarna mot stundtals skymningsblå bakgrund), är snygg och effektfull, precis som den välgenomtänkta koreografin där scenväxlingar kombineras med progression i handlingen. Rösträttskvinnorna är effektivt byxklädda, i kontrast till de klänningsbärande kvinnor som lobbar emot sin egen rösträtt.
Det är på det hela välspelat och proffsigt genomfört. Ändå uppstår problem, vilka i mycket har sin källa i den roman som nu dramatiserats. För även om denna har dramatiska kvaliteter – framförallt kopplade till sin uppbyggnad av scener och okonstlade replikskiften – rör det sig om ett material som inte är helt lätt att hantera. Persongalleriet är relativt ytligt tecknat och det sker ingen större karaktärsutveckling under pjäsens gång. Pennskaftets skarpa repliker känns dock igen från förlagan. De är sådär träffsäkra som den klockrena kontringen man kommer på precis efter att ett hett replikskifte just avslutats.
Men under andra akten tappar pjäsen fart. De övertydligheter som förekommit redan under första akten upprepas och förstärks. Männen förekommer gruppvis och agerar alla på samma sätt. När fröken Adrian håller sitt anförande mot Cecilia Bechs inval i styrelsen vet publiken precis vem som ska buas och vem som ska applåderas. Det är så korrekt att det är lätt att gripas av känslan att konsten bör vara uppbygglig – en i sig bakåtsträvande tendens.
Det hela förstärks av de anpassningar och referenser som lagts in för att passa en nutida publik. Samtidigt har uppdateringen bara delvis genomförts – vissa historiska problemställningar framstår som märkliga när de kombineras med mer samtida aspekter. Kanske hade Cecilia i denna dramatisering behövt beläggas med ett nutida stigma, något som i dag är lika tabubelagt som sex utanför äktenskapet en gång var – för trovärdighetens skull. Dramatiseringen hade i sin helhet vunnit på ett friare förhållningssätt till förlagan, där vissa delar kunnat skäras hårdare och andra byggas ut. För det är (tyvärr) fortfarande en tematik med stor aktualitet.