”Jag är pretentiös – live with it.” Emil Jensen står på den lilla scenen och berättar om hur han “kommer ut” som pretentiös för sina föräldrar. Så är tonen på fredagskvällens konsert satt. Han står återigen på Reginateatern dit han alltid återkommer under sin turnéer. Han pratar om solidaritet. Om miljömedvetenhet, mångfald och om jämlikhet. Det är komik i poesi och melodi i det talade ordet. Det ena leder till det andra som leder fram till ett sångnummer. Och så fortsätter det.
”Om du inte står för något faller du för allt” heter samlingsskivan som kom ut för några veckor sedan. Med den släpptes även en bok med samma namn och som rymmer allt ifrån redan lösta Sodokun (”Jag löste det själv så ni kan göra något roligare.”) till låttexter, noter och krönikor. Skivan är ett ljuvligt hopplock av Jensen tioåriga produktion, men att se och höra Jensens alster framföras live kommer alltid att vara något helt annat.
Man kan inte säga att det pratet tar mer plats än musiken eller att låtarna skulle vara huvudrollsinnehavare och det talade blir biroll. Det ena är en del av det andra och Jensen varvar uttrycksformerna som trådar i en väv. Han hoppar från den stillsamt klingande elgitarren till ett finstämt pianoackompanjemang. Snart är det trummaskin och sedan en dynamisk uppsättning med cello, fiol och akustisk gitarr. Låtarna känner vi igen både från samlingsalbumet och tidigare föreställningar: ”Hur lyckliga kan vi bli?”, ”Lite väl som John och Yoko” och förstås ”Så får du mig ändå”.
Jensen sluter in sin publik i en intim och förtrolig bubbla där man hela tiden sitter med full uppmärksamhet på scenen. Men detta sätter också höga krav på framträdandet. Det är lätt att bli känslig för allt som riskerar att rubba äktheten i dikterna och sådana tillfällen närmar sig när material från tidigare föreställningar återanvänds. Men oftast fungerar även det, som i dikten ”Samma värld”, som i dagens vassa samhällsklimat ljuder starkare än någonsin.
Ja, ”allt är politiskt”, sjunger Emil Jensen och det med en retorisk och poetisk förmåga som borde kunna övertyga vem som helst. Visst är den politiska riktningen tydlig från början till slut och applåderna säkert så höga som de är för att majoriteten av publiken skriver under på budskapet. Men det gör det inte mindre bra eller kvällen mindre lyckad. Det genomgående mottot ”Om du inte står för något faller du för allt” har kanske aldrig varit så sant som just nu.