I ett av sina brev till författarkollegan J.M. Coetzee skriver Paul Auster om sin frustration över den samtida litteraturkritiken. Dagens kritiker tycks ha förlorat tron på fiktionen. Bitter av egen erfarenhet skriver Auster att det enda kritiken idag verkar intresserad av är att försöka avläsa verkligheten bakom fiktionen, som om alla romaner i själva verket bör läsas som nyckelromaner. Kritikerna, klagar Auster, är inte längre intresserade av verket. Det är författaren, människan bakom verket, som nu står i fokus.
Jag är inte tillräckligt insatt i amerikansk litteraturkritik för att kunna avgöra om Austers klagosång har förankring i verkligheten. Även om jag har svårt att tro att hans uttalande kategoriskt gäller all litteraturkritik som skrivs i USA, så sätter han utan tvekan fingret på en tendens som går att skönja även här i Sverige. Tänk bara på debatten om Roy Andersson och verklighetens Hugo Rask. Vi vill inte gärna acceptera fiktion som endast fiktion. Hellre vill vi se fiktionen som förklädd verklighet. Men att endast beskylla kritiken för det växande intresset för författarpersonen, snarare än verket, är inte alldeles rättvist. Där måste också litteraturen själv, med de senaste årens självbiografiska och autofiktiva trender, tilldelas en stor del av skulden. Även själva litteraturen är författarfixerad.
Med Austers uttalande om den personcentrerade kritiken i bakhuvudet kan det vid en första anblick tyckas motsägelsefullt att han väljer att publicera något så personligt, för att inte säga privat, som en brevväxling med en nära vän. Är inte den brevväxling mellan Auster och Coetzee, som gjort succé på engelska och som nu kommer i svensk utgåva, bara ytterligare ett led i den privatisering av litteraturen som Auster alltså så skarpt tycks ogilla? Jo, kanske till viss del. Här finns en och annan passage som aldrig skulle anses vara av allmänt intresse om det hela inte råkat vara skrivet av en världsberömd författare. Men detta är inte i första hand en bok som spär på en redan författar- och individcentrerarad litteraturtrend. Tvärtom ger oss Auster och Coetzee här ett smakprov på något som vår offentlighet faktiskt lider brist på: Det goda samtalet.
För detta är mer än något annat en samling avslappnade samtal som vi läsare får ynnesten att tjuvlyssna till. Ämnena varierar (sport, politik, världsekonomi, film, resor, mera sport) och tonen skiftar från allvarlig och analyserande till skämtsam och uppsluppen. Det inte en bok som ger några livsförändrande insikter. Inte heller fördjupar den förståelsen av de två författarskapen. Men vad boken däremot skänker är en påminnelse om värdet av det ständigt pågående samtalet. Det samtal som, i motsats till den i vår tid så överskattade debatten, inte vill vinna några poänger utan som långsamt, i ständig dialog med sin partner, söker sig fram genom tillvaron.
I ett debatt- och kulturklimat där inte sällan den som skriker högst vinner, är det något av en befrielse att ta del av dessa lågmälda, prövande och prestigelösa samtal. Kanske har vi alla här någonting att lära. För skulle vi inte må bra av att ibland försöka sänka tonläget en aning? Prata lite mindre? Och samtala mer?