Premiär: "Ett svenskt brott" på Uppsala stadsteater

Äldrevården och brister i vår svenska välfärd skärskådas i en nyskriven pjäs på Stadsteatern. En samspelt ensemble ger debatten liv och bränsle.

Malin Tengvard, Valia Sapouna, Emelie Falk och Birthe Wingren i "Ett svenskt brott" på Uppsala stadsteater.

Malin Tengvard, Valia Sapouna, Emelie Falk och Birthe Wingren i "Ett svenskt brott" på Uppsala stadsteater.

Foto: Sören Vilks

Recension2025-02-02 11:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Teater

Ett svenskt brott
Av: Johanna Emanuelsson
Regi: Helena Sandström Cruz
I rollerna: Valia Sapouna, Birthe Wingren, Shada Sulhav, Sofia Rönnergård, Malin Tengvard, med flera
Uppsala stadsteater
Premiär: lördag 1 februari 

Fem kvinnor står runt en död kropp som ligger framstupa i en luggsliten soffa. Vad har egentligen hänt den här människan som inte längre finns? Så långt följer den nyskrivna pjäsen true crime-formeln från tv-serier och poddar. Men den berättelse som sedan rullas upp på scenen är på teaterns villkor.

Birthe Wingren spelar en undersköterska som har arbetat 37 år inom äldrevården. Men nu är hon trött. Personalbrist och en trasig, läckande tvättmaskin är bara ett par saker hon har att hantera på demensboendet vid sidan av vårdkrävande äldre.

En dag faller hon i boendets tvättstuga och lårmuskeln slits av. Hon blir själv en patient. Men det välfärdsnät som ska fixa tillvaron när någon blir långvarigt sjuk visar sig ha stora hål.

Skådespelarna går ur och i roller med skenbart enkla medel. Ett diadem med en lugg på gör en förvirrad demenspatient till den floskelfyllda chefen för äldreboendet. En täckväst åker av en tonårsflicka som sätter på sig en vit rock och fyrkantiga glasögon och blir till en arrogant läkare. Hattbytarteater, skulle kanske någon tänka, men gestaltningen av den sex kvinnor starka ensemblen är mycket bättre än så.

En del rollfigurer blir till karikatyrer. Men i de flesta fall är spelet så realistiskt det kan bli. Det är lätt att känna igen sig om man någon gång haft en anhörig på ett boende, eller jobbat på liknande ställen.

Berättelsen är stark, ensemblespelet gott. Simultanscenen med flera spelplatser omgärdas av ett glänsande gråvitt draperi. Det ter sig smått obscent glamouröst i det vardagsrealistiska sammanhanget.

Temat är tungt, men också brännande aktuellt och engagerande. Vilken äldrevård vill vi ha och varför skattas de människor som gör hjälteinsatser där varje dag så lågt? Liknande frågor är nyligen väckta på bio av Ella Lemhagens film ”Så länge hjärtat slår” och Nils Petter Löfstedts dokumentär ”Det omätbara”.

Vem är egentligen skyldig i ”Ett svenskt brott”? 1970-talets samhällskritiska teater och kollektiva scenberättande har fått nytt liv igen. Men det är inte lika pekpinnetätt som då utan mer uppmanande till publiken att själv tänka efter.