Kvinna med tomma ögon som om de var utstansade med hålslag. En riktigt tjärsvart replik i pratbubblan. Så känner man igen Nina Hemmingsson.
”Snälla, kan du inte skynda dig lite”, säger en tjej. Och hennes svarthåriga kompis, hon med de utstansade ögonen, svarar: ”Kan och kan, problemet är att om jag rör mig snabbare kan jag luras att tro att jag lever. Och vore detta ett liv så skulle det vara minst sagt jäkligt deprimerande.”
När jag läste "Snyggast på festen" funderade jag över varför Hemmingssons teckningar fungerar bättre än många andra serier som vill uppnå samma effekt. Det svar boken ger mig är att svarta serier kräver lika mycket exakthet som när en musiker ska få en levande ton ur sitt instrument eller när en skådespelare hittar det rätta röstläget på scen. Det hon gör kan se grovt ut, men det är ett precisionsarbete. Hamnar man bara en liten aning fel blir det platt, övertydligt eller självömkande.
Hemmingsson är inte ute efter billiga poänger: istället ger hon sina repliker en dubbel skruv. Trots och depression lindas hårt runt varandra, varv efter varv, tills hon träffat det tonfall hon vill ha.
Replikerna sägs i en atmosfär som är mättad med underförstådda betydelser. En person som var en blandning av litteraturkritiker och alkemist skulle kunna destillera hennes teckningar i någon sorts apparat så att de olika känslomässiga lagren separerades, lade sig ovanpå varandra i tydliga skikt som i en B-52 eller någon liknande randig drink. Då skulle det synas hur följdriktigt allt hänger ihop: det här känsloläget är en motreaktion mot det där sättet att prata, som i sin tur uppstod som en reaktion mot det där sättet att prata, hela vägen bakåt. Visar man hur Hemmingssons figurer steg för steg har kommit att låta som de gör skulle man skriva ett stycke svensk nutidshistoria.
I en annan ruta säger killen till tjejen: ”Jag informerar dig härmed att du duger som du är.” Befinner de sig i en relation använder Hemmingssons kvinnor och män ett slags kvasiofficiellt språk med varandra. Myndighetsspråkets fejkade närhet har parat sig med ett distanserande, psykologiserande och aggressionshämmat sätt att prata. Har du aldrig hört någon uttrycka sig så? Än sen, det visar bara att det inte är med realism man karaktäriserar människor bäst.
Teckningarna är grova men inte slarviga. Jag tror att personerna ser ut som de gör för att de har tagit sig igenom en labyrint av hinder. Det utseende de har var det enda signalement som gjorde att de kunde smita förbi alla portar och fällor och till sist hamna på pappret. De pedantiskt textade tryckbokstäverna i ett par av serierna avslöjar hur noggrann Hemmingsson är.
Men den strategi hon och många andra har valt – befrielse från inre och yttre krav genom det medvetet fula och skissartade – gör mig alltid lite bekymrad eftersom den är så kortsiktig. ”Jag är inte glad eller stolt, jag är ett as”, säger en av Hemmingssons figurer. Absolut! Men vart går man när ”jag är ett as” har blivit lika utslitet som ”jag är glad och stolt”?
För två generationer sedan ritade Tove Jansson Lilla My. Idag har Lilla My blivit lite för präktig, lite för mycket produkt. En tekopp med Lilla My är vad den oförstående killen skulle kunna ge sin tomögda tjej i en av Hemmingssons serierutor. Vill man göra något motsvarande idag, en figur som är uppriktigt oinsmickrande, måste det se ut som de argaste, ibland halvt överklottrade teckningarna i "Snyggast på festen". Det får mig att undra hur mycket utrymme nästa generations tecknare har kvar.