För de flesta har nog covid-19 och pandemin nått sitt slut och bleknat någonstans i bakminnet. Smittlarmen, presskonferenserna, de dagliga dödssiffrorna och katastrofscenerna på sjukhusens intensivvårdsavdelningar är inte längre relevanta för oss eftersom vi har gått vidare. Vi har släppt munskydden och handspriten och börjat kramas igen. Vi springer på bio, middagar, gymmet och shoppar precis som innan pandemin.
Men det gäller inte alla. Enligt Socialstyrelsen har drygt 36 000 personer i Sverige (i dagsläget) drabbats av postcovid. En majoritet är kvinnor i yngre medelåldern och en av dessa är journalisten och författaren Annah Björk. Hennes självbiografiska bok "Jag är inte här, det här händer inte" är en djupt personlig skildring av hur hon fortfarande lever med sviterna av postcovid – och hur sjukdomen fullkomligt ödelägger hennes liv.
Annah Björks bok är en viktig berättelse som mitt i det personliga även kan läsas som ett tidsdokument och ett vittnesmål kring pandemin och den eftersläppande postcoviden. För Björk börjar coviden, liksom för många andra, med hög feber, ont i halsen, trötthet och med lungor som värker. Ett tillstånd som efter en tid klingar av men som sedan träder in i ett postcovid-tillstånd som aldrig tycks vilja släppa greppet. Symtomen återvänder ständigt för Björk: höga febertoppar, svårigheter att andas, hjärtklappning, minnes- och koncentrationsstörning, känselnedsättning och muskelsvaghet. Till en början kämpar Björk emot. Hon är en hyperambitiös och framgångsrik journalist som vägrar böja sig för sjukdomen. Hon fortsätter att leverera precis som förr och håller uppe den välputsade duktighetsfasaden – tills hon är fullkomligt dränerad och inte ens orkar lyfta armen. Än mindre gå ur sängen. Eller duscha. Hon orkar med andra ord absolut ingenting.
Annah Björk sover dagarna igenom men blir inte piggare eller friskare. Fast dagarna, månaderna och åren går. Hon blir alltmer desperat över att sjukvården inte förmår hjälpa henne. Okunskapen och villrådigheten kring sjukdomen är fundamental. Detta trots att Björk, tack vare sin enorma viljestyrka, har lyckats ta sig genom nålsögat och fått en av de hett eftertraktade platserna på specialist-covid-enheten. Hon känner sig övergiven av sjukvården, av sina anhöriga, av kollegor, ja av hela samhällssystemet – och inte minst av sig själv, av den forna Annah som alltid kunde pressa sig lite till men som nu bara ligger där i sängen fullständigt oigenkännlig. "Nästan ingen vet att jag är här. Ingen här vet vem jag är. Ingen vet att jag är den här personen nu", skriver Björk.
Men det är inte bara kroppen som kidnappas av sjukdomen. Ångesten över att den inte ska släppa greppet rider Annah Björk som en mara och hon ser ingen framtid. Det gör även skammen över att vara sjuk och rädslan för att bli lämnad av sin älskade. Likaså plågas hon av oron över att hon inte ska orka ta hand om sina barn, sin ekonomi eller ens sig själv. Hon är rädd att livet ska stanna vid detta kroniska tillstånd. Hela denna psykiska smärta skriver Björk lyriskt fram med en plågsam och berörande tydlighet – och med ett driv bakom orden som gör det svårt att värja sig. Och det är orden som till slut, som små ljusglimtar, lyfter henne ur det allra värsta.