Gränslandet mellan konst och konsthantverk är ett ämne som regelbundet får mer eller mindre omfångsrika genomlysningar i olika samarbeten, forsknings- och utställningsprojekt.
Den givna konklusionen är oftast att gränserna sedan länge raserats. Men det stämmer förstås bara delvis. Att det är möjligt att röra sig mellan konst och konsthantverk innebär ju inte att de två områdena är ett och samma. Det är också därför gränslandet förblir ett ämne som tål att tröskas många gånger. Ur många olika synvinklar.
Uppsala konstmuseums stora, mycket ambitiösa sommarsatsning ”Beyond the object – samtida nordisk konstkeramik” representerar en sådan synvinkel.
Utställningen griper på ett faktiskt ganska delikat sätt tag leran som ett mycket specifikt material när det handlar om konst och bjuder i några effektiva salar på den potential som finns i lerans expanderande konstnärliga fält. Det blir en både mäktig och finstilt färd.
Leran skiljer sig från nästan alla andra material genom att alla människor har en aktiv relation till den. En intim relation, till och med. Från glädjen i barndomens kravlösa knådande till den taktila sensation det innebär att kupa händerna kring en het kopp fylld med kaffe, eller något annat som lugnar en stressad själ. Leran har, med andra ord, en möjlighet att komma riktigt nära som få andra medier kan matcha.
Gräv där du står. Det brukar vara ett råd som tämligen slentrianmässigt men inte utan orsak ges till skapande människor. När det handlar om lera finns det all anledning att ta det bokstavligt. Det är också precis vad den isländska konstnären Erna Elínbjörg Skúladóttir gör, då hon i två poetiska verk söker en utgångspunkt i leran som geologiskt faktum.
”Horizons” består av en rad vägghängda plexiglasrör fyllda av vatten och långsamt sedimenterande Uppsalalera. De bruna rören bildar tillsammans något som liknar ett abstrakt landskap fyllt av faktiskt historia. Att söka sig ner i marken är som bekant att söka sig bakåt i tiden, och Skúladóttir fångar i sitt långsamt föränderliga verk något av den behagliga svindel de riktigt stora perspektiven kan innebära.
Detsamma gäller ”Skin & Bones”, där pigment från samma lokala lera har blandats med färg och lim i två stora reliefer som ser ut som hinnor och kunde vara bortpetande sårskorpor från tidens blödande knä.
Tiden skulle också kunna sägas vara en viktig komponent hos finska Pauliina Pöllänen, som i bråkiga kakelreliefer och arkitektoniska detaljer, som pelare, drar upp en linje som åtminstone går tillbaka till antiken och via ett murrigt 60-tal landar i något helt samtida.
Betydligt mer finstilt, men lika storslaget, blir norska Martin Woll Godals installation ”Trinn” i museets trapphall. Med ett stort antal drejade cylindrar placerade i ett par öppna nischer i trappan har konstnären infiltrerat Slottets arkitektur. Verket låter ljuset flöda på ett naturligt, eller icke-offensivt, sätt och ingreppet är ett lågmält samtal med forna tiders slottsarkitekter.
Finstilta är effekterna också i danska Ane Fabricius Christiansens installation ”After Rain – Vibrant Matter of Geoanatomic Lab”, som består av ett antal förhållandevis små objekt på ett par podier. Föremålen är abstrakta men bär konnotationer till både kropp och natur och spelar med olika leror, glasyrer och bränningar på materialets rikedom av texturer. En fascinerande provkarta av ”kontrollerad geologi”, för att citera utställningsbladet.
En helt annan utgångspunkt har svenska Hanne Mago Wiklund som i installationen ”Ting som inte finns och tingen utan namn” presenterar en lång rad avgjutna påsar och papplådor. Här är den plastiska, formbara leran något som förfrämligar. De enkla funktionsobjekten berövas sin funktion och blir ett slags tredimensionellt trompe l’œi som bedrar ögat och ger verkligheten en liten puff.
Och så fortsätter det genom utställning. Alla nio konstnärer i ”Beyond the object” står för en egen ingång till ämnet, och med den stora vidden av uttryck ställerutställningen en mycket positiv diagnos på läget inom den nordiska konstkeramikens fält.