Förr eller senare måste de porträtteras, kvinnorna bakom de stora (manliga) genierna: konstnärshustrurna. Carl Larssons Karin har blivit föremål för flera studier, som Lena Rydins ”Karin Larssons värld” och Per I Gedins ”Karin! Karin! Karin! min engell.” Den senare volymen innehåller ett urval av Karin och Carl Larssons brevväxling. I en tid olik vår, när det handskrivna brevet, frankerat och postat, var ett naturligt umgängessätt och en väg att lära känna en annan människa, är bevarade brevväxlingar mellan kulturpersonligheter av stort värde. De tecknar inte bara bilden av skribenterna utan förmedlar oftast också tidsfärg och fragment av ett samhälle och dess människor som inte längre finns.
När före detta museidirektören och chefen för Zornsamlingarna i Mora, fil dr Birgitta Sandström, tagit på sig den grannlaga uppgiften att teckna porträttet av kvinnan bakom och vid konstnären Anders Zorns sida, högreståndsflickan med judisk börd, Emma Lamm, sedermera Emma Zorn, har det digra material som finns att tillgå, inte minst i form av kontrahenternas mångåriga brevväxling varit en viktig källa. Det visar sig nämligen att mer än hälften av den 700 sidor tjocka volymen att upptas av just breven.
Den ofta lite förnumstiga och starkt beskyddande Emma är den som står för den helt övervägande delen av breven. Av hennes hemlige fästman (relationen fick under flera år hållas undan offentligheten) dyker visserligen då och då ett brev upp i flödet, men mestadels är det via Emmas svarsbrev man får en vag aning om vad den dyrkade fastmannen har för sig på sina studie- och arbetsresor i andra länder.
Hemma i Stockholm och ofta på Dalarö i Stockholms skärgård umgås Emma flitigt med släkt och vänner, går på baler och operaföreställningar, läser nya böcker och tycks engagera sig i de närmaste släktingarnas väl och ve. Till sin Leonard (som Anders länge kallades) skriver hon om stort och smått. Och den ambitiösa Birgitta Sandström refererar inte sällan vad breven innehåller och publicerar sedan själva breven, utan att egentligen tillföra så mycket nytt. Ibland blir det för mycket och som läsare storknar man gång på gång över detta flöde av brev.
Det är först när de båda i fyra år hemligt trolovade äntligen fått varandra också officiellt som bilden av Emma och hennes äktenskap med den store målaren börjar få intressanta konturer. Men också här är Sandström tydlig, ibland på gränsen till övertydlig, Hon ägnar parets långa bröllopsresa i Europa med dåvarande Konstantinopel (Istanbul) som slutmål stort utrymme. Den mer än åtta månader långa resan innehåller förvisso en massa intressanta upplevelser och kontakter för båda Anders och Emma, även om den senare i sin flitiga brevväxling (!) med mamma Henriette hemmavid återkommande skriver om sig hemlängtan.
Men resan bjuder också på dramatik: Anders blir svårt sjuk i tyfoidfeber, och stackars Emma har verkligen skäl att oroa sig. Beskrivningen av detta inleder för övrigt Sandström bok och ger läsaren genast en känsla av att författaren valt ett dramaturgiskt intressant grepp för sin framställning, en förväntan som tyvärr ganska snart kommer på skam när det massiva brevskrivandet får ta över. Många frågor som uppkommer under läsningens gång lämnas obesvarade. Hur klarade den kloka, för sin tid självständiga Emma makens otrohetsaffärer och hans även i måleriet uppenbara dragning till det andra könet med den aldrig ifrågasatta manliga blicken som måttstock?
Berättelsen om Emma fortsätter men bilden förblir vag. Den innehåller stora linjer om makarnas gemensamma liv, även de längre eller kortare vistelserna utomland i Paris och i USA. Och det är tveklöst bilden av en trofast hustru och supporter till geniet Anders som växer fram. Och även om Sandström skriver att makarna alltmer gled ifrån varandra består äktenskapet. Emma stannar solidariskt vid hans sida ända till slutet. 1920 dör Anders Zorn, och Emma har ännu ett par årtionden kvar att leva. Innan hon går bort 1942 har Emma fått uppleva invigningen av Zornmuseet, vars tillkomst i hög grad var hennes förtjänst, hennes sista kärleksbevis till sin make.
Birgitta Sandströms väldiga bok är säkert en gedigen guldgruva för kommande Zornforskare. För den vanliga läsaren hade det varit till fördel om författaren förmått sovra materialet. Det hade gjort bilden av en stark och på många sätt beundransvärd kvinna tydligare.
Dessutom hade en fylligare analys av Anders målade porträtt av sin Emma varit önskvärd. Nu tenderar Emma Zorn ibland att försvinna in i ordmassorna.