Dubbelmoralen är en stark drivkraft i kulturen. På 1880-talet var det sexuallivet, könsrollerna och könssjukdomarna som utgjorde själva debatten. Alla hade en åsikt.
Nationalekonomen Knut Wicksell skrämde vettet ur Uppsala när han pläderade för preventivmedel och ivrade för tidiga äktenskap. Gossarna skulle inte gå till horor och dra på sig dröppel och syffe, som Fröding rimmade om.
Gerda von Mickwitz skrev novellen "Mässling", om hur unga frun får röda utslag, smittad av sin äldre make. Men det var syfilis i första stadiet. Ibsen antyder syfilis i "Gengångare", och Björnstjerne Björnson kastade sig in i debatten med "En handske" - och krävde avhållsamhet av de unga männen, solidariskt med flickorna.
Då flög Strindberg i taket. I sina Giftasnoveller skildrar han en ung man som tvinar bort, men inte av könssjukdom, utan av brist på sex. Mitt i allt detta kommer Ellen Key sättande med flaxande kjolar och predikar fri kärlek för alla, också för flickorna! Luktsalt!
Ibsen, Björnson, Strindberg och Ellen Key är kända namn i sedlighetsdebatten, men två av tidens viktiga röster är nästan utsuddade ur kulturhistorien; dramatikerna Alfhild Agrell och Ann-Charlotte Edgren Leffler. De två hade stjärnstatus just under 1880-talet, ständigt hånade av den avundsjuke Strindberg. Nu får de sin comeback. Leffler fick en biografi av Monica Lauritzen 2012, och nu är det Alfhild Agrells tur, porträtterad av Ingeborg Nordin Hennel.
Alfhild Agrell (1849-1923) växte upp i Härnösand, som en av två döttrar till en driftig och musikalisk sockerbagare. Alfhild var frapperande vacker, alltid balens drottning. 19 år gammal gifte hon sig med den tio år äldre handlaren Albert Agrell. Äktenskapet blev nog olyckligt. Efter trettio år skildes makarna. Ålderdomen präglas av sjuklighet, fattigdom och depression.
Annat var det på det glada 80-talet. Den 33-åriga handlarfrun slog igenom med tvåaktaren "Räddad", 1882. Pjäsen gick i dialog med Ibsens "Ett dockhem".
Viola och Oscar har varit gifta i fem år; han är otrogen, hon är tystad och maktlös. Svärmor är värre än maken. Med sin döde lille son i armarna bryter hon upp för att söka sin mors grav. "Där finns plats för oss båda", säger Viola uppgivet.
Agrell är svartare och mer pessimistisk är Ibsen. Nora i "Ett dockhem" lämnar ju hemmet för att bli människa, men under rådande samhällsvillkor är kvinnan knappast människa. "Mot "Ett dockhems" utopiska dimension står "Räddads" sammanbrott", skriver Ingeborg Nordin Hennel.
Kritikerna jublade: "något av det stora skådespelets dimensioner", "större betydelse än något annat som på lång tid uppförts på svensk scen". Svenska Akademiens Carl David af Wirsén fann temat tillbakastötande, men medgav att språket "klingade vackert".
Även dramat "Dömd" 1884 blev en succé. Guvernanten Valborg är ogift mor, hemligt trolovad med barnets far, kapten Björnklo. Han sviker Valborg för att gifta sig rikt. "Är det sämre att älska och tro, än att älska och bedraga?", lyder Valborgs anklagelse mot patriarkat och dubbelmoral.
När "gråvädersrealismen" på 1880-talet gav vika för 1890-talets kult av fantasi och exotism, var Agrell inte välkommen på scenerna längre. Något hon tog hårt.
Hon hade framgång som novellist och Norrlandsskildrare, och i de humoristiska kåserierna om Lovisa Petterkvists öden. Där smälte Agrell samman ett folkligt tilltal med feministisk samhällssatir. En bragd i sin art. Men jämfört med triumferna som dramatiker var allt annat en besvikelse.
Nordin Hennels biografi fyller ett gapande tomrum i kulturhistorien, och kan nog också kallas en bragd i sin art. Detta därför att källmaterialet om Alfhild Agrell är skriande magert. Vi får inte riktigt grepp om hennes personlighet, eller relationer, t ex med vännen Ellen Key. Biografin bygger främst på minnesbilder från kollegor, samt Agrells 60 bevarade brev till Ellen Key. Sina egna brev och dagböcker lät Agrell förstöra. Nordin Hennel spekulerar i om detta har bidragit till att Agrell kom i skuggan av Edgren Leffler och Victoria Benedictsson. Idag råder det ingen tvekan om att Benedictssons allra största bidrag till litteraturen är den personliga "Stora boken".
Men det förklarar inte varför Agrells dramatik betraktats som ospelbar och död i mer än ett sekel. Är det rättvist? Det kan inte bara bero på kvalitén hos hennes pjäser. Med tanke på det genomslag som Agrells och Edgren Lefflers dramatik hade på 1880-talet, så borde de åtminstone kunna ägnas lite meta-uppmärksamhet på teatern idag. Dagens regissörer och dramaturger saknar visst modet och fantasin att blåsa liv i Alfhild Agrell.