Ett läskigt leende kan inte bära upp en hel filmserie. Uppföljaren "Smile 2" borde aldrig ha fått se dagens ljus.
Skräck
Titel: Smile 2
Visas på: Filmstaden Luxe, Nordisk Film Bio
I rollerna: Naomi Scott, Rosemarie Dewitt, Kyle Gallner
Regi: Parker Finn
Speltid: 127 min
Betyg: 2
Det löjligt enkla konceptet med "ett läskigt leende" borde aldrig ha blivit film. Det är inte tillräckligt skrämmande för att bära ett helt koncept. Men när det första kapitlet blev en så stor succé var det förstås oundvikligt att "Smile" (2022) skulle få en uppföljare.
Den här gången har demonen, spöket eller vad det nu är för något satt klorna i Skye Riley (Naomi Scott). En popstjärna på samma nivå som Miley Cyrus eller Ariana Grande, som försöker göra comeback efter en tuff period. Riley har precis blivit nykter från ett allvarligt drogmissbruk som lett till en bilkrasch och en nära-döden-upplevelse. Hon halsar flaskvatten som substitut för knarket men hennes rygg värker fortfarande. Efter att försökt köpa smärtstillande hos en paranoid langare blir Riley "smittad" och börjar se det läskiga leendet på människor i sin omgivning. Obehagliga stalkers och fans besöker signeringar och ler äckligt. Sedan dyker de upp i Rileys hem, eller gör de det? Nej, den övernaturliga förbannelsen har gett henne hjärnspöken, vilket får Rileys omgivning att misstänka ett återfall.
Som publik är det svårt att förstå när de läskiga personerna är "äkta". Ibland tar de samma form som Rileys vänner och familj och ibland interagerar de med andra personer i hennes liv, men de kanske bara existerar i hennes infekterade fantasier? Ja, "allt var bara i hennes huvud" är som bekant ett sjukt störigt skräckfilmsgrepp, för att inte säga slappt, och det används till psykotiska nivåer i ”Smile 2”.
Det ska dock sägas att den här cyniska uppföljaren är fängslande under åtminstone halva speltiden. En genuint vild åktur från första rutan. Men tyvärr snabbas alla klipp upp och pumpas fulla av jump scares utan att någon ordentlig spänning har byggts upp. Stilen liknar till slut en dålig parodi på Jonas Åkerlunds musikvideo-estetik. Ett grepp som bevisligen funkar i rätt genre, men som här blir successivt provocerande då hoppa-till-effekterna går att lukta sig till i förväg. Halvvägs in i filmen blir det alltmer uppenbart att "Smile 2" saknar själ. Den här uppföljaren har ett enda syfte: att kapitalisera på den första filmens succé. Det som räddar allt från ett bottenbetyg är Naomi Scott i huvudrollen, som verkligen ger en A-prestation i en undermålig B-film.