Konsert
Kite
UKK, Stora salen
Fredag 2 december
Få popband tycker nog att den visserligen trollbindande Maria W Horn och hennes ambient-set är lämplig uppvärmning för en sittande publik. Men så är inte småländska syntduon Kite, ofta kallade “Sveriges bäst bevarade pophemlighet”, som alla andra popband. De vill gärna vara lite mystiska, de gör sällan intervjuer och ger bara ut en och annan singel och ep. De är ständigt hyllade av kritiker men är enligt fansen förbisedda av Sverige.
Kanske för att Kite verkligen satsat på att vara ett liveband, i ordets rätta bemärkelse. Konserterna har en air av exklusivitet┣– i samband med biljettsläppet till deras spelningar på Operan blev hemsidan utsatt för en cyberattack. När de nu besöker Uppsala och UKK på sin första ordentliga turné i Sverige på över tio år är stämningen alltså närmast sakral.
Två lasrar skjuts ut över publiken.┣Prylgalningarna Nicklas Stenemo och Christian Berg kommer in på scenen i träskor respektive Dr. Martens, och omringar sig med allsköns mackapärer som leder tankarna till Millenium Falcon. Men även Stenemo och Berg själva är som maskiner; bland röken och alla brokiga ljusstrålar kan man ofta knappt urskilja dem. Inget mellansnack. Ibland står de med ryggen mot publiken. För live skapar Kite ett rum enbart för musiken, och inreder det med den maffigaste ljusshow jag sett på en scen av den här storleken.
Och musiken växer verkligen på scen, får eget liv. Det blir en mycket introvert musikupplevelse, snyggt och storslaget. Men kanske förlitar de sig lite väl mycket på just showen och det förprogrammerade. Det känns lite regisserat, och ibland blir jag mer imponerad än engagerad, som på ett besök på Imax eller på Cosmonova – den stora skärmen är rafflande, men minns man så mycket av själva filmen?
Några gånger bränner det dock till ordentligt. “Bocelli” är högtidlig som en psalm, Stenemo sjunger både skört och pompöst, farligt nära bristningsgränsen. De dystopiska “Hand out the drugs” och “I can’t stand” hamrar sig skoningslöst fram. När UKK för full hals sjunger med i “Dance again” och “Jonny Boy” är det svårt att värja sig.
Lika svårt är det då att känna att Kite är särskilt mystiska, att vi som sitter i publiken tillhör ett exklusivt sällskap, komplotten Kite. UKK är slutsålt, resten av turnén likaså. I sommar intar de Dalhalla. Om något tycks Kite vid det här laget vara Sveriges sämst bevarade pophemlighet. Och det kan man ju unna dem! Men det är inte lika bra PR, förstås.