Emma Stone syns i filmens alla tre Caligula-inspirerade berättelser om våld, kontroll och tillit.
Mörk komedi
Titel: Kinds of kindness
Visas på: Filmstaden, Nordisk Film Bio
I rollerna: Jesse Plemons, Emma Stone, Willem Dafoe
Regi: Yorgos Lanthimos
Speltid: 164 min
Betyg: 3
Vad är vi människor inte beredda att göra för att få känna tillhörighet? Den frågeställningen tycks ligga till grund för Yorgos Lanthimos senaste film ”Kinds of kindness”. Mindre än ett halvår efter att ”Poor things” nådde svenska biografer är den grekiske, numera i USA verksamme, regissören tillbaka med ännu en skildring av mänsklighetens absurditeter. I tre episoder återkommer samma skådespelarensemble – däribland Jesse Plemons, Emma Stone och Willem Dafoe – i separata berättelser om dragkampen mellan personlig frihet och social underkastelse.
I två av episoderna gestaltar Dafoe dubiösa, obehagliga fadersgestalter; auktoritetslystna män i form av sektledare och företagsmagnater som skapat sina egna parallella ordningar och regelverk. Som så ofta hos Lanthimos används det absurda för att belysa de sociala koder och hierarkier vi omges av i vardagen. Hans rollfigurers beteende kan framstå som lika delar djuriskt och mekaniskt, men drivs av djupt mänskliga behov – längtan efter samhörighet och mening. Vi må förundras över hur långt Robert (spelad av Plemons) i den inledande episoden är beredd att gå för att följa sin mentors alltmer bisarra krav på följsamhet, men det räcker med att ta en titt på vår tids märkliga fauna av ideologer och influerare för att acceptera berättelsens giltighetsgrad.
Filmen domineras av den kyliga, distanserade ton som återfinns i samtliga av Lanthimos och manusmedarbetaren Efthymis Filippous verk. Skildringen av såväl alldagliga samtal som våld och sex kännetecknas av samma surrealistiska stelhet som präglade ”The killing of a sacred deer” från 2017. Men till skillnad från den filmens Kubrick-artade aura av seriositet får man här en känsla av att dessa makabra filmnoveller kanske ändå mest är på skämt. Design och klädval – som sektledarens kajal och rosa sportjacka från 90-talet – är avsiktligt skrattframkallande, och filmen avslutas i sann Marvel-anda med en komisk bonussekvens under eftertexterna.
På gott och ont bär ”Kinds of kindness” regissörens signum med stolthet. Här gestaltas tankeväckande infall av en övertygande ensemble, men nog finns det något självtillräckligt över Lanthimos ironiska betraktelser över mänsklighetens absurda komedi.