Riddarholmskyrkan är en säregen plats för en teaterföreställning. Här ligger flera av Sveriges regenter begravda. Dramatens biljettkassa skickar varningar per sms före om att kyrkan är sval. Men jag får faktiskt aldrig användning för min nedpackade dunjacka.
Publiken får gå in i kyrkorummet ”bakom kulissen”. Där ligger traktordäck, fanor och värjor i väntan på att tas i bruk på scenen, som visar sig vara längs med gången fram mot altaret med publik på båda sidor.
Carolus Rex, eller Karl XII, i Hans Sandqvists gestaltning, reser sig ur graven med snyggt sminkat skotthål i huvudet och sammanbundna ben. Han påminner om en sentimental zombie, som återberättar sitt liv med ett ljuvt leende på läpparna vare sig det gäller ungdomliga dumheter med vapen och vin, som mer vuxet principfast krigande.
Flera kvinnliga skådespelare gör rollen som Karl XII i hans olika åldrar. Förmodligen för att en ungtuppig gestik blir alltmer absurd på så sätt. Fram träder bilden av en känslokall och egocentrerad person som växer upp i en dysfunktionell familj.
Gestaltningen är en korsning av studentspexens anakronismer - fast utan rim - , politisk satir och den absurda teaterns groteskerier. Denne ”Carolus Rex” har mycket gemensamt med Alfred Jarrys uppblåste och krigssugna huvudperson i ”Kung Ubu”.
Föreställningens mest pompösa scen, själva kröningen av Karl XII, slår över i Roger Pontare-estetik. Kungen bestiger tronen i blågul indianfjäderskrud till bombastisk power metal-musik med Sabaton.
Mycket i föreställningen blir lite tramsigt. Men i ett par ögonblick kan det isa till av existentiell vånda. Som när den 15-åriga blivande kungen i fyllan har en uppgörelse med en stackars skådespelare som uppträtt vid hovet. Vad innebär det att vara uppfostrad till att tro att man är utsedd av Gud till sitt ämbete? Är det en teaterroll?
Sanna Sundqvist, som spelar tonåringen, får fint fram schatteringar i unge Carolus person. Bakom all bortskämdhet och utlevelse finns en ensam människa. Som gömmer sorg.
De homosexuella kärleksscenerna kanske förvånar en del i publiken, men hovet på scenen bara ser dem och håller tyst. Som man förmodligen gjorde på 1600-talet när det gällde kungligheters sexliv.
Föreställningen kan kallas en historiebiografisk fantasi. Den bild publiken får av vår mest berömda regent, denne ikon för högerextrema, är betydligt mer solkig än vad som ges i historieböckerna.
Ändå ger den döde kungens slutmonolog föreställningen det djup den så väl behöver. Hans replik handlar om smärtan i att hans livsval bara gett sorg, fattigdom, aska och ruiner.