Teater
Väninnan
Uppsala stadsteater, Lilla scenen
Regi: Dennis Sandin
I rollerna: Vivian Cardinal, Angela Kovács, Anita Nyman, Bahareh Razekh Ahmadi, Moa Silén
Premiär 9 april
Socialdemokratin är en ypperlig grogrund för dramatik. För några år sedan iscensattes på Uppsala stadsteater ”Partiledaren som klev in i kylan” efter Daniel Suhonens bok om tiden tillsammans med Håkan Juholt. Då stod det tydligt att utöver de personliga konflikterna så är det tvekampen om ideologin och definitionen av socialdemokratin som är det verkliga dramat. Dennis Sandin som regisserade då, gör nu alltså socialdemokratisk comeback med ”Väninnan”, med premiär på Riksteatern tidigare i år. Pjäsen är baserad på Eva Franchells bok om tiden som Anna Lindhs pressekreterare och personlig vän. Tidsmässigt en prequel till ”Partiledaren…” men med fokus på mansdominansen i maktens korridorer.
Ett överdimensionerat konferensbord dominerar det politiska dramats scenrum. Där svidar den helt kvinnodominerade ensemblen om från färgglada blazers till stålgrå herrkavajer. Det råder inga tvivel om att det är en manlig arena som beträds på scenen. Moa Silén spelar Eva Franchell, mestadels betraktandes och antecknandes i periferin av spelplatsen. Övriga ensemblen figurerar som en slags musor som ikläder sig olika roller i historien – maken Lasse, barnen, Göran, Pär och så klart Anna.
Såväl politikens storfräsare som invånarna i Evas mest intima krets benämns alltså med förnamn och på så sätt serveras vi en historiebeskrivning av politiska segrar och skandaler nedtecknade från första parkett – krisen i Hallandsåsen då Anna Lindh var miljöminister, Monas Tobleroneskandal, Lailas lägenhetsköpsfiasko, Görans segling upp till partitoppen, 9/11, avvisningarna av egyptierna, Sydafrikaaffären. Alltmedan detta pågår slits Eva mellan skuldkänslor över det försummade familjelivets och tjänsteresor, flådiga arbetsrum och en helt unik inblick i det politiska rävspelet. Och så då den ödesdigra dagen den 10 september 2003, mitt under pågående EMU-kampanj, på NK då Eva var första ögonvittne till mordet på Anna Lindh, sömnlösheten och omgivningen som både överger och kommer med floskler.
Det är dråpligt, på gränsen till surrealistiskt. Moa Silén levererar ett fint porträtt av en kvinna som lirar bland de stora grabbarna och som också är ansatt av skuld, sorg – och lust på revansch.