Finns det något farligare än en politiker som tror på politiken?
Alltså, låt mig förtydliga, finns det någon som kan åsamka så mycket skada som en politiker som tror att det med politiska medel går att förädla människan?
1900-talet borde ha lärt oss att svaret på den frågan måste vara: nej, något ohyggligare är faktiskt svårt att tänka sig.
Om inte tidigare så borde det förra århundradet ha visat oss att politiska ideologier som tror sig kunna skapa den perfekta människan eller det fullkomligt rättvisa samhället inte kommer att mynna ut i varken någon perfekt människa eller något fulländat samhällssystem. Allt sådana naiva illusioner kommer att skapa är högar med människolik.
Vi borde ha lärt oss vid det här laget: inga politiska reformer i världen, varken från höger eller vänster, kommer någonsin att frälsa människan.
I Mia Ajvides nya roman förekommer förvisso inga högar med människolik. Här resulterar den politiska naiviteten inte i mer än ett misslyckat självmordsförsök och en halvt ihjälslagen katt.
Men ändå, läxan som romanen lär är densamma: politiska reformer kan inte göra människan godare eller mer kärleksfull.
Ändå är det just det han vill åstadkomma, den gode kommunordföranden Olle Nygård som i ett mycket välmenat försök att lösa en budgetkris för in kärleken på den kommunpolitiska dagordningen.
Exakt hur han gör detta blir lite för omständligt att beskriva här. Men till en början ser hans kärleksplan ut att gå vägen. Det ska dock visa sig att människans brustenhet inte kan fixas med några enkla korrigeringar i budgeten.
Det är kring detta politiska kärleksprojekt, vilket flammar upp och dör ut under loppet av ett år vid mitten av 70-talet i Vingåker, som Mia Ajvide väver sin roman.
För väver gör hon. Här är det flera berättelser som trådas samman till en.
Det handlar bland annat om den särskilt begåvade flickan Elin, som vi i romanens inledning får läsa om hur hon blir omhändertagen av en svensk kvinna på ett tåg i Polen, när flickans föräldrar blir tillfångatagna av myndigheterna i passkontrollen. Kvinnan räddar flickan, tar med sig henne hem.
I rädsla för att hennes tilltag ska avslöjas uppfostrar kvinnan det övergivna barnet på en rad olika platser runt om i Norden. Till slut känner hon sig nödsakad att överge flickan, nu sex år gammal, på stadsbiblioteket i Vingåker.
Där finner Elin ett nytt hem hos, just det, Olle Nygård. Det visar sig att hon har en allt annat än obetydlig roll att spela i dennes kärlekspolitik.
En annan av romanens trådar handlar om Petrus Ekman, som vi får följa genom en rad dagboksanteckningar.
Även han är utrustad med egendomliga egenskaper. Han har länge vårdats på S:ta Birgittas sjukhus i Vadstena för sina vanföreställningar. Tillbaka i Vingåker efter många år blir han till sist också indragen i händelserna kring barndomskamraten Olle. Hans relation med sjuksystern Iris ska visa sig vara romanens stora kärlekshistoria.
Mia Ajvide låter alltså flera skikt och berättarplan flätas in i och möta varandra. Hon gör det skickligt och mycket drivet. Läsaren dras ständigt framåt och det blir aldrig komplicerat. Mia Ajvide är med andra ord en mycket kompetent underhållningsförfattare. Hon vet hur man håller läsarens intresse vid liv.
Mig tappar hon först mot slutet, då upplösningen inte är lika tillfredsställande som uppbyggnaden.
Redan i romandebuten ”Mannen som föll i glömska” visade Mia Ajvide ett intresse för det övernaturliga och sällsamma.
Här har det intresset, klokt nog, inte fått ta överhand utan finns endast med som en extra om än betydelsebärande krydda. Det är mer det lågmält vardagliga sökandet efter kärlekens vägar som här står i fokus. Och Mia Ajvide gestaltar med enkelhet och värme såväl de goda intentionerna, det genuint kärleksfulla, som det bristfälliga i människan.
Visserligen kan jag tycka att det är synd att Ajvide inte gått djupare med de faktiskt ganska stora frågor som romanen väcker. Här finns potential till en spännande existentiell och politisk idéroman. Men en sådan har Ajvide förmodligen inte velat skriva och det skulle vara orättvist att alltför skarpt kritisera en roman för att inte vara något som den inte heller har ambition att vara.
Men en viktig insikt bär man ändå med sig från Mia Ajvides roman: hjärtats omvändelse måste komma först. Sedan politiken.