Drama
Titel: Lämna inga spår
Visas på: Bio
I rollerna: Tomasz Zietek, Sandra Korzeniak, Jacek Braciak
Regi: Jan P. Matuszynski
Speltid: 160 min
Betyg: 3
I början på 1980-talet växer sig fackföreningsrörelsen Solidaritet och motståndet mot kommunistregimen allt starkare i Polen. Statsledningen svarar med att införa krigslagar och en allt större repression. På flera sätt befinner sig landet i ett slags inbördeskrig. Regissören Jan P. Matuszynskis film "Lämna inga spår" var Polens Oscarsbidrag och bygger på verkliga händelser. Till vilken grad är förstås svårt att veta för en utomstående, men de belägg som läggs fram känns bestickande.
Ett kompisgäng i Warszawa firar att studentexamen står för dörren. Lite smått berusade ger de sig ut på stan där en av dem stoppas av polis. Den unge mannen avkrävs identitetshandlingar som han inte har med sig och han hävdar övermodigt att det inte finns någon lag som kräver det. Poliserna slår till honom och tar med honom till stationen. Där fortsätter misshandeln tills han slutligen avlider. En av hans vänner har följt med och bevittnat det hela. Denne bestämmer sig för att vittna om vad som har hänt – en mycket modig ståndpunkt eftersom etablissemanget gör allt för att mörka händelsen.
Beslutet att sopa dödsmisshandeln under mattan förstärks av att den dödes mor är den kända oppositionspoeten Barbara Sadowska. Man vet dock inte om det hela egentligen är riktat mot henne, eller om det är en spontan maktberusning hos de inblandade poliserna. Det hela utvecklas till en indignationsfilm som får adrenalinet att rusa vartefter myndighetspersonerna antingen krumbuktande försöker slingra sig eller brutalt slå ned de som motsätter sig. Men när över 20 000 människor följer kistan till begravningen måste de öppet ta itu med det hela.
Tidsskildringen är bra gjord. Jag visste inte att så många Vaz-, Polski Fiat- och Lada-bilar från tiden fortfarande rullar. Problemet är filmens längd – en speltid på nästan tre timmar är att ta i – och att många scener liknar varandra. Skådespeleriet är heller inte i toppklass, även om det funkar. Dessutom blir de slemma myndighetspersonerna ett slags karikatyrer. Men det är en intressant skildring av hur en totalitär stat hanterar opposition, och av hur korruptionen skrämmande nog tar sig ända in i familjekärnan.