Poesi
Erik Lindman Mata
Mullvadens kärlek till buffeln
Nitstedt/litteratur
Det sinnliga omslaget i Karin Z Sunvissons formgivning inger känslan av ödmjukhet. Mot fonden av en rosa himmel tar buffeln i och blottar sin hals stödd mot bokens kanter, kanske inför läsaren. För nog är det så man bör ta sig an denna läsupplevelse som plöjer genom fem sviter där nummer 2 och 3 verkar som ett grafiskt experiment i form av dekonstruktion med omtagningar.
Men det är inte de kryptiska sidorna som bör karaktärisera boken, utan de som talar till "Ilja" – barnet, eller den gamle, som befinner sig i: "Det stora och enkla./ Han suckar tungt och ledset;/ havet hör ett rufsigt djur och stenarnas surr./ Han trummar mot sitt bröst och mot sin kind, när/ han tänker: ett fullkomligt/ barbari. Det är ett fullkomligt barbari."
I fem år har Gunnar Nirstedts förlag gett fritt spelrum åt Erik Lindman Matas poesikonst som med "Mullvadens kärlek till buffeln" uppnår ett slags crescendo. Föga kommer du att förstå, det finns inget att hålla fast vid, mer än dina sinnen. Men lita på dem och låt dig dras med i det djuriska nuet – ned i jorden och upp igen. Den skicklige poeten låter dig erfara det du behöver, resten är rörelse och lyrik i form av ett renande lerbad: "Tänk att vi en dag ska strömma/ nedför Vita Bergens branter; dåna som ett fall av vatten, / välla över allt det döda,/ som en rusig fors om våren."