Teater
Pitbull
Uppsala stadsteater, ettan
Regi: Affe Ashkar
Självmord, droger och kamphundar. Unga kvinnor som förlorar sig i tro på en totalt uppslukande kärlek eller en allsmäktig Gud. Unga män som är vilse i mansrollen och jagar snabba kickar, pengar eller en flykt från vardagen. "Orten" som skildras i "Pitbull" har inte mycket hopp att erbjuda – annat än ett absurt antal hopp från hustak, med dödlig utgång varje gång.
Med pjäsens drömska och absurda stämning går det ändå att inse att dessa hopp står för något annat. Fast det är metaforer som ärligt talat tynger i alla fall.
Franska dramatikern Lionel Spycher skrev pjäsen i början av 2000-talet. Den påminner om den franska filmklassikern "Medan vi faller" (1995) som också hade en återkommande historia om fall från höghus.
Handlingen i "Pitbull", eller snarare de poetiska utsnitten eller berättelserna från fyra ungdomar och en polis, utspelas i en metallbur. Varje gång någon gör entré eller sorti och släpper dörren skräller det i metallen. Scenografin är väl överenstämmande med textens känslomässiga instängdhet. När polisen, obevekligt spelad av Simon Reithner, mot slutet tvingar Luc, nervigt gestaltad av Peshang Rad, att säga att de alla i "Orten" är hundar, blir bilden övertydlig.
De fem skådespelarna i ensemblen bjuder alla på ett bländande starkt skådespeleri. Affe Ashkars regi har precisa tonträffar och rollfigurernas berättelser är nerviga och laddade. David Rangborgs Thomas är den som imponerar mest. Hans rollfigur pratar inte med någon annan, men när han är ensam på scenen väller poesin, sårigheten och smärtan fram i böljande, verkningsfulla monologer.
Även de unga kvinnorna är trovärdigt om än något forcerat gestaltade. Leila, som hett önskar att hon vore en son för sin far spelas intensivt av Shirin Golchin och Prinsessan, som bär på ett tungt knyte packad med religiös övertro, görs innerligt av Madeleine Martin.
Det är en drabbande föreställning med få ögonblick som glöder till av kärlek. Vore det inte för inledningen, prologen, skulle den mest innehålla mörker. Den är nyskriven speciellt för Uppsala stadsteater av Aleksi "Aki" Swallow & Seluah Alsaati. Om inte kärleken till "Orten" och det framtidshopp som kan växa där hade kommit fram i den delen skulle föreställningens känslomässiga innehåll blivit för tungt. Nu engagerar den och kan säkert inspirera fler att berätta om sin "ort".