Ola Julén är kanske inte känd för en bredare läsekrets, men i så fall förtjänar han att bli upptäckt.
Han är en författarnas poet, högt respekterad inom en liten krets. Efter två diktsamlingar, "Orissa" (1999) och "400" (2001), dog han 2013, 43 år gammal, men han är inte försvunnen. Han är stadigt närvarande, och det verkar som om hans inflytande långsamt växer.
Också i Danmark har den jämnåriga författargenerationen tagit intryck av honom. I förordet listar kritikern och författaren Martin Glaz Serup tio danska titlar som vore otänkbara utan "Orissa". När 00-talets skandinaviska poesi i framtiden sammanfattas tror jag att Julén kommer att räknas till de viktigaste rösterna.
"Afrikas verkliga historia" är ett i stort sett färdigt manus, som Julén lämnade till Norstedts 2003, och som han sedan drog tillbaka när han kände sig illa behandlad av förlaget, skriver bokens redaktörer Daniela Floman och Marie Lundquist i efterordet.
Det rör sig inte om något slags föråldrat, ofullbordat material som ges ut för att locka fansen till bokhandeln, tvärtom: bokens känslomässiga skärpa är i nivå med den omsusade debuten "Orissa". Dikterna händer nu.
"Det är livet
inne i fjärilens ljusa sjukdom."
"Ibland tvingas jag att låta bli att leva flera år."
"Att jag vill slicka dig i ansiktet
och cigaretterna smakar skarpt som urin."
Var för sig, när de citeras på det här sättet, ser Juléns meningar inte så märkvärdiga ut. Men när de följer på varandra i en bok med en eller ett par rader per sida påminner effekten om någon som håller kvar ett brännglas riktat mot samma punkt. En långsamt tätnande intensitet.
Julén kan rent av skriva "Jag kommer aldrig att bli glad igen" utan att det blir platt. Det omgivande sammanhanget skapar en resonans som gör att sådana meningar låter vidöppna, lugna, uppriktiga. Är man ovan vid så mycket uppriktighet kan det bli svårt att rikta blicken rakt mot boksidan. Den lilla svårigheten tycker jag om.
Det enda jag inte litar på är när Julén försöker vara krass, som när han nämner porr eller krig, eller skriver saker som "Allting handlar om att tjäna pengar" – men även då fungerar det. Bakom klichén och bakom pappret ekar en större orättvisa, som en grotta. Diktsamlingens "jag" upplever en olycklig kärlekshistoria i Brasilien.
"Att det går att tänka så mycket
på en annan människa, en liten aggressiv flicka,
på dig, som gjorde mig så illa, Jacqueline."
Det handlar, liksom i de tidigare dikterna, om depression och självförakt som stegras till smärta. Smärtan är av den svartsjuka och illvilliga sorten. Den tvingar dig att klaga, något mer än smärtan får inte finnas i ditt medvetande, men den stryper eller ogiltigförklarar samtidigt varje uttryck du vill ge ifrån dig. Varje publicerad mening i Juléns diktsamlingar har varit tvungen att överlista smärtan som man överlistar en fiende – att överlista smärtan för att tjäna den och hjälpa den att komma till uttryck.
Författare som erkänner det värsta utan att gardera sig får mig alltid att andas lättare. Varje författare måste lita på att orden kan göra det omöjliga. Det kan de, eftersom litteratur i grunden inte handlar om språk, utan om att få kontakt med en annan människas inlevelseförmåga.
Julén hade svårt att lita på det. Kramp, ilska och besvikelse anas bakom raderna; trots det når de fram starkare. Han låtsas underprestera för att lura sina skrivhinder, och lyckas samtidigt skruva upp spänningen.