För första gången har Ulf Lundell sagt att turnén blir hans sista innan den ens började, men det betyder antagligen inte att det är sant. Han har varit ”sick of it all” många gånger, men hela tiden kommit tillbaka, för att han inte kunnat hålla sig borta. Och någon trötthet märktes inte av.
Däremot kändes det lite som att han och bandet kört fast i ett uttryck som lät kantigt och onyanserat. Rak rock, som det ska vara, men där nyanserna som gör Lundells musik unik slarvades bort. En paus, en omgruppering och en nystart vore nog inte helt fel, tänkte jag efter någon timme. Men någonstans där, efter en tredjedel hände något. Kanterna blev mjukare, nyanserna trädde fram och den där rockartisten som aldrig slutar leverera stod på scenen igen. Kanske behöver 65-åringen en timmes uppvärmning nu för tiden.
Lundell var klädsamt småilsken. Avbröt ett mellansnack med ett ”Okej, då skiter vi i det här och kör låten. Jag försökte berätta något här” när en kille med usel tajming grattade honom på födelsedagen. Han ignorerade också de halvlyckade försöken av delar av publiken att få igång allsång med ”Ja må han leva!”. Men han var på gott humör också. Berättade en lång anekdot om när han var på Studio 54 på 70-talet utan att bli avbruten, skojade med publiken och sluggade sig igenom klassikerna som om han var 20 år igen.
Förmodligen tror han själv mer på att han verkligen ska sluta den här gången. Konserten var upplagd som ett avsked. Klassiker från hela karriären blandades med mindre kända låtar och nästan inget från de senaste albumen. Låtar som ”Den vassa eggen”, ”Ohama”, 6."(Oh la la) Jag vill ha dej" och ”Kär och galen” avklarades och för varje låt svängde det lite till.
När tretimmarskonserten når fram till extranumrets ”Folket bygger landet” och ”Sextisju, sexstisju” skakade hela Stora salen. Och det var inte från något terrordåd, som ju vakterna effektivt avstyrt genom att skicka folk fram och tillbaka för att lämna sina handväskor, så att en stor del av publiken missade de första 20 minuterna.