Var är brudarna? Den frågan är lätt att ställa sig när det gäller svensk långfilm, där bara en tredjedel av förra årets svenskproducerade filmpremiärer var regisserade av kvinnor. På Uppsala kortfilmfestival behöver man dock inte titta långt efter kvinnliga filmskapare – nära sjuttio procent av filmerna i årets svenska tävlingssektion är regisserade av kvinnor. I år bjuds dessutom på retrospektiv med både geniala Malin Skjöld (”Plötsligt i Vinslöv”) och österrikiska Sasha Pirker.
DN Kultur uppmärksammade i förra veckan det faktum att göteborgska Akademin Valand nuförtiden slår Stockholms dramatiska högskola på fingrarna vad gäller framgångsrika filmregielever. På årets kortfilmsfestival medverkar en regissör från ytterligare en namnkunnig utbildning, nämligen Maria Bäck som är utbildad på Den Danske Filmskole där även regissörer som Daniel Espinosa och Lisa Aschan gått. På Uppsala kortfilmfestival visar hon sin examensfilm ”Mamma är gud”, där Maria Bäcks psykiskt sjuka mor agerar filmmedskapare tillsammans med dottern i personliga samtal om sin egen föreställningsvärld. Ämnet är minst sagt komplext, men med Maria Bäcks lätthänt poetiska gestaltning känns det som att inget annat sätt hade varit tänkbart att berätta på. ”Mamma är gud” blir till ett nyfiket, närapå antropologiskt utforskande av mammans sjukdomsbild, och även om man förstår att tuffa minnen från barndomen finns under ytan är filmen också en kärleksförklaring till den mamma som en gång gifte sig med vinden, ”för då håller den en när man går ut”.
Från STDH kommer en annan av filmvärldens ”shooting stars”, Ninja Thyberg som tidigare skapat kalabalik i Cannes med sin porrodyssé ”Pleasure”. I kortfilmen ”Hot chicks” utforskas hur den manliga blicken definierar kvinnan och hur det egentligen är att vara en ”snygg tjej”. Tanken, som kom till regissören vid rollbesättningen av ”Pleasure” då hon sökte efter medverkande med modellutseende, är minst sagt intressant. För hur ofta funderar vi på den eventuella press som finns på kvinnor som av allmänheten definieras som vackra? Snarare är det de inte fullt lika perfekta, mer komplexfyllda tjejerna som får vår uppmärksamhet i film och populärkultur. Ett lite väl stramt snyggt foto stiliserar ”Hot chicks” mer än nödvändigt, och kanske är det också meningen då handlingen utspelar sig i omklädningsrummet innan en musikvideoinspelning. Målet – att få publiken att tänka till på vem det egentligen är vi gör oss vackra för – uppnås dock med råge.
Från Australien kommer den snyggt iscensatta dokumentären ”Into the streets”, där berättelsen om de kravaller som 1978 kom att utgöra startskottet för den australiensiska gayrörelsens frammarsch illustreras med suggestiva slow motion-bilder. Att kunna paketera och leverera ett budskap på blott sex minuter är en konst som regissören Logan Mucha behärskar med råge, och bruket av slow motion i dåtid i kontrast till nutidens ”normalfilmning” blir mer än effektfullt.
Andra filmer väl värda att se är Niki Lindroth von Bahrs sinnrika dockanimation ”Simhall” där en grupp personer får förhinder på simhallsbesöket, och Åsa Sandzéns smärtsamt personliga animation ”Still born” om det svåraste som kan hända.
Så, kanske är det hit Filminstitutet ska förlägga sitt nästa studiebesök? Och lyssna in kvinnliga filmskapare om varför den där gränsen mellan kort- och långfilmsproduktion ibland är så förbenat svår att passera.