Av alla bildkategorier har porträttet genomgått den kanske radikalaste förändringen, och ändå förblivit sig märkvärdigt likt. Det historiska porträttet handlade om att befästa status och reproducera en ideal och möjligen förljugen bild av den avporträtterade. Med den fotografiska bilden inleddes en långsam demokratisering av porträttkonsten, och med det moderna genombrottet, eller modernitetens långsamma intrång, tappade idealiseringen mark också när det handlade om måleri och skulptur.
Men ändå. Det har gått ett och ett halvt sekel sedan dess, och ändå produceras det fortfarande mängder av porträtt som i grund och botten har som funktion att bestämma den avporträtterade som värd just en avporträttering. Kommuner, landsting och företag beställer fortfarande målade och fotografiska porträtt av exakt samma orsak som de gjorde i förmodern tid. I vårt ständigt expanderande bildflöde är porträttet eller självporträttet ett löjligt återkommande inslag, och det handlar allt som oftast om att gestalta sig själv. Detta är vad jag ser och omger mig med – om det handlar om bilder på andra. Detta är vad jag är (eller vill vara) – om det handlar om bilder på det egna jaget. Det finns som bekant ingen som helst skillnad mellan 1700-talets vitpudrade peruker och samtidens populära fotomin som putande antyder eller avslöjar en förkärlek för restylane.
Från ett konstnärsperspektiv handlar porträttet förstås också om att möta och i någon mån få makt över en annan människa. Det sistnämnda är förstås en viktigare faktor i dagens friare konstklimat, och det är inte helt ovanligt att man uppfattar en sublim kritik också i nya beställningsprojekt, som tillåter sig en underström av drift med det porträtterade objektet.
I enlighet med en klassisk eller romantisk konstnärsroll, där konstnären personifierar sin konst och verket är en förlängning av den hand som skapat det kan porträttet också vara en intim lämning efter en interaktion. Jag har själv arbetat med, eller skrivit texter om, en av Finlands bättre och mer etablerade porträttkonstnärer – som både tar beställningar och använder porträttet i sin övriga konst – och hen talade vid ett tillfälle länge om porträttsituationen som den ideala umgängesformen. Med bildprocessen som ett membran mellan de inblandade blev det ett bättre och öppnare möte. Det vore förresten, tillade hen, väldigt roligt att måla ett porträtt av dig. Jag tog det som en inteckning på ett lyckat samtal, även om komplimangen lindras något då hen tillade: Du skelar med ögonen när du tänker och jag tycker att skevheten gör sig så bra på bild.
Det ovanstående är några spår som lösgör sig efter mötet med utställningen ”Porträtt med eller utan hemvist ” på Offkonsten!, där konstavdelningarna på Uppsala kommun respektive landsting bjuder på olika ingångar till arbetet med vår gemensamma offentliga konst. Utställningen är enkel, ganska liten och bjuder egentligen inte på några sensationer, men är tänkt och fungerar som en utmärkt pedagogisk ingång till ett stort ämne.
Det offentliga porträttet är nära förknippad med plats och position, och ett av utställningens konkreta teman är just vad som händer med en samling porträtt som förlorar sitt självklara sammanhang. Det givna exemplet blir den samling av porträtt av stadsfullmäktiges ordförande som tidigare hängde i stadens rådhus, men efter flytt och fastighetsförsäljning har framhärdat som magasinerade och allt blekare minnen. Att två av porträtten har fått göra ett tillfälligt återbesök i klädbutiken som i dag bor i lokalerna ger utställningen en effektiv satellit i centrum, och bildernas högtidligt byråkratiska ton ger i sammanhanget också en visslande känsla av tid som flyger förbi.
Ett porträtt målat av den de senaste åren så uppmärksammade Hilma af Klint erbjuder en annan ingång och säger något om betraktaren som medspelare. Det konventionella porträttet av professor Johan August Lundell, under det tidiga 1900-talet verksam på Lundellska skolan i Uppsala, röjer emellertid inte ett spår av den nonfigurativa pionjär som af Klint skulle bli. Det spelar ingen roll hur noga man tittar.
Trots att utställningen inte rymmer fler än ett tiotal verk ledet spåren åt många lika håll. Porträttets samtida funktion som effektiv och estetiskt kontrollerad iscensättning av ett bestämt ärende belysas exempelvis genom konstnärerna Sarah Cooper och Nina Gorfers ”The Trinket dress”, som på en gång är en snygg modeinfluerad bild, en skildring av de grönländska inuiternas avancerade pärldräkter och ett faktisk porträtt av Ena Uloq Rosing Nicolajsen, som i bilden får axla ett ansvar för en kultur som riskerar att försvinna.
Det betydelsefulla mötet syns också i flera bilder och främst i Cecilaia Larssons ”En nära vän”, som skissartat men ändå smärtsamt tydligt avporträtterar en ung döende man.
”Porträtt med eller utan hemvist” är en föredömlig konversationsstartare och visar i många olika lager hur vi förhåller oss till de bilder som omger oss. Spåren som läggs ut är inte särskilt svåra att följa och bär en metanivå – det krävs väldigt lite för att diskutera den offentliga konsten på ett mer meningsfullt sätt än den enkla debattens ja eller nej.