Drama/Thriller
Titel: Konklaven
Visas på: Fyrisbiografen
I rollerna: Ralph Fiennes, Stanley Tucci, Isabella Rossellini
Regi: Edward Berger
Speltid: 120 min
Betyg: 4
Efter att påven har dött samlas kardinaler från hela världen i Vatikanen för att utse en ny påve. I filmens inledning får vi följa den som ska leda valprocessen, kardinal Thomas Lawrence, väl gestaltad av Ralph Fiennes. Han tar sig genom en hårt trafikerad vägtunnel och in i Vatikanstatens stilla rum, från en värld till en annan. Vandrar där i evighetslånga marmorklädda korridorer. Män i vackra långklänningar och liten röd kalott ska nu låsas in för att enas om vem som ska bli den katolska kyrkans nya överhuvud.
Kvinnor, nunnor, skymtar i bakgrunden, tyst plockande med kringarrangemang. Vid ett tillfälle häver en nunna, spelad av Isabella Rossellini, upp sin röst och åstadkommer faktiskt en viss effekt i detta massiva och traditionsbärande patriarkat. Vid det laget har intriger och maktkamper förgiftat kardinalernas uppdrag. Världen utanför letar sig in likt ett ingripande från ovan, ett deus ex machina, i de uråldriga röstningsprocedurerna.
Bildberättandet i filmen är synnerligen suggestivt. I vackra vinklar återges Vatikanens konstnärliga utsmyckningar, men också mystiska prång där planer smids, allianser ingås och hemligheter blottas. För bakom den sakrala ytan i konklaven döljer sig ett maktspel, som i en spegel av ett nyligen hållet val på andra sidan Atlanten. Vissa masscener påminner om tv-serien "The handmaids tale". Beröringspunkterna är flera med Tarik Salehs "Boy from heaven" från 2022 om intriger och maktspel runt valet av en imam i en koranskolas slutna värld.
En och annan rollfigur är dock tecknad enligt schablon, som exempelvis den konservativa italienska kardinalen Tedesco (Sergio Castellitto) som börjar rya om att göra rent hus med muslimer. Eller hans korrupta brittiska kollega (John Lithgow) som är så tydligt sugen på makt. Men ett fantastiskt skådespeleri i ensemblen lyfter fram och utmanar åldrade patriarkala strukturer. Inte hade jag trott att en film om ett påveval skulle vara så fängslande.
Utan att säga för mycket om slutet kan det konstateras att det innehåller visst hopp om utveckling för katolska kyrkan – och kanske till och med allas vår andlighet. Filmen är dock fiktion, baserad på den bästsäljande författaren Richard Harris roman med samma titel. Men visst kan vi få drömma om förändringar?