Paul Wellers kameleontiska mångsidighet har varit både hans styrka och svaghet. Energin och drivet i hans bästa musik har genom åren ibland ersatts av det pastischartade och lounge-aktiga. Men på senare år har Weller fått energin tillbaka och hans tolfte soloalbum ”Saturns pattern” är bevis på det – med en påträngande och skönt ruffig acid-rock som delvis är ett återvändande till Wellers rötter, och samtidigt lite av The Beatles experimentkänsla – typ ”I’m the walrus” – i de utspejsade klangbilderna. En Weller med både pondus och spelhunger.
Bästa spår: ”Saturns pattern”