Det är många gamla hederliga genrer som trängs i Therese Bohmans nya bok ”Den andra kvinnan”. På ett plan är den ett slags proletärroman. Den unga huvudpersonen som berättar historien jobbar i bespisningen på Norrköpings sjukhus. Läkarna behandlar henne distanserat men vänligt, trygga som de är i sin privilegierade situation. Undersköterskorna däremot är glada att det finns någon under dem att sparka på och spjärna sig mot.
Bohman skildrar fint sjukhusets hierarkiska ordning och huvudpersonens klasskomplex: Hon känner sig främmande och rädd för universitetet men har heller ingenting gemensamt med sina illitterata arbetskollegor och deras svenssoninställning till livet. Hon drömmer om att stiga mot ljuset, men upplever att det finns något i henne "som är vulgärt, som inte går att dölja."
Romanen är samtidigt en romantisk, harlequinsk passionsberättelse. Huvudpersonen blir nämligen förälskad i en äldre, manlig läkare, som med henne bedrar sin fru. Den delen är inte särskilt övertygande. Leken med klichéer blir här för uppenbar: illusionen bryts, och fiktionens djupverkan vänds i den blottade konstruktionens yta.
Bäst gillar jag flanörromanen i romanen. Bohman har vid vägrenen plockat upp förra sekelskiftets ensamme, melankoliske antihjälte, förskansad bakom en krass blick på omvärlden och ständig längtan bort, bytt kön på honom och kört honom till en svensk arbetarstad 2014.
Det funkar utmärkt. Bohman får, som en gång Hjalmar Söderberg i sina "tankeböcker", genom flanören stort utrymme till att resonera kring idéer i tiden, om konst, litteratur, och framför allt: om frågan om manligt och kvinnligt. Verket är delvis ett lustmord på feminismen så som den tar sig uttryck i jagets vän Emelie, en fyrkantig moralist med dragning åt det poserande (hon använder feminismen som dekal) och hyckleri (hon förespråkar ständigt normbrytande, men bara av ett visst slag).
När det gäller proletärgenren och den romantiska harlequin-berättelsen gör författaren ingenting särskilt för att uppdatera dem, utan nöjer sig helt enkelt med återvinning. Resultatet är välskrivet och sympatiskt men lite småputtrigt ointressant. Av flanörromanen lyckas hon däremot verkligen skapa något nytt och relevant.
Genom att ge sin huvudperson en i litteraturhistorien klassiskt manlig outsiderroll har Therese Bohman dessutom skrivit en lätt feministisk roman – trots, eller snarare tack vare, alla utfall mot dessa trista, kollektivistiska kvinnosakskämpar.