Söndagskonserten började praktfullt med en av G F Händels fyra kröningshymner från 1727, ”Zadok the Priest” för kör och för hans del stor orkester med trumpeter och pukor. Festligt och ståtligt som sig bör, med stundtals onödigt snabba tempi, men en lagom högtidlig inledning. En förkortad version av en basaria ur Messias, ”The trumpet shall sound” följde så, där den hela konserten igenom pålitlige Karl-Magnus Fredriksson gav rätt profetisk klang åt text/musik och trumpetsolisten briljerade med extra ornamentik. En sats ur W A Mozarts Mässa i c-moll, "Et incarnatus est”, där sopransolisten Elin Rombo tillsammans med flöjt, oboe och fagott åstadkom en av konsertens höjdpunkter med sitt stora röstomfång och eleganta ornamentik.
Alexander Jan Öberg har komponerat ett verk för kör och orkester betitlat ”Vale perpetuo. Omnia, perpetuo”, som denna kväll uruppfördes. Stycket bestod fritt svävande orkestrala klanger i ständiga förändringar plus ett inre sorl, ”brus”, av ackordfragment från kören. Oerhört fantasifullt och fantasieggande tveeggad musik: ”Alltid nytt, alltid samma”. En sats ur S Rachmaninovs ”Vigilia” framfördes a cappella: ett vackert stycke elegant framfört i sin dynamiska bågform. Lagom kort dessutom. Dess beslöjade klangvärld är som gjord för innerlig eftertanke; de fyra satser vi fick lyssna på, inklusive med sopran- och barytonsolo, bekräftade allt detta, men frågan är om verket inte rent av klingar bättre i sin ursprungliga kammarversion med orgeln som huvudinstrument.
J S Bachs ”Johannespassionen” tillhör den sakrala musikens absoluta storverk. Ur den fick vi höra fyra satser: Inledningskörens motorik, skärande dissonanser och växlande dynamik i storartad helhet, samt slutkörens sorgsna vaggande. Ett närmast arioso sjöngs uttrycksfullt av bassolisten och i en sopranaria fick vi än en gång höra dialog mellan sopran och tre träblåsare: flöjt, engelskt horn och fagott i skickligt sjungna/spelade svårprickade toner. Efter denna själsrening kunde man kanske tänka: ”Räcker det inte nu?” Men se det gjorde det inte! Tre satser ur J Brahms´ "Ein Deutsches Requiem” plus tre satser ur F Mendelssohns ”Lobgesang” förutsattes vi behöva, vilket vi egentligen inte gjorde. Både innerlighet och utåtriktad prakt fick vi oss till lags innan det till sist var dags för att publiken skulle medverka i avslutningen: ”Hallelujakören” ur Händels Messias. Men ransonera gärna pärlorna bättre nästa gång!