Att på några få dagar och i en främmande utländsk stad hitta den mor som man inte har träffat sedan ettårsåldern kan faktiskt vara ett svårt uppdrag. I synnerhet för den trettioårige Arne Murberg som i tonåren råkat ut för en skallskada som gjorde att han nu har svårt att minnas ord och att förstå kausala samband. Och vad gör man om ens egen far på sin dödsbädd anbefaller en att hitta modern och överlämna ett hemligt paket?
Håkan Nessers ”Elva dagar i Berlin” är en äventyrsberättelse full av såväl triviala vardagskomplikationer som överraskande vändningar och fantastiska inslag. Här blandas en varm och medmänsklig humor med vemod och existentiellt allvar på ett sätt som får mig att tänka på latinamerikansk prosa och i synnerhet på Vanessa Barbaras ”Salladsnätter”. Det är med sympati och överseende som berättarrösten betraktar huvudkaraktären Arne, vars förmåga till konsekvensanalys inte är större än den hos Emil i Lönneberga och vars tyska är lika med ”genau” och ”Isch [!] bin Schweden”. Och visst är ”Elva dagar i Berlin” även en tydlig dialog med ”Bröderna Lejonhjärta” och Astrid Lindgrens psykologiskt mästerliga berättarkonst. Om Arnes oväntade bundsförvant i Berlin, den rullstolsbundna Beate Bittner, sägs det att hon har lärt sig svenska enkom för att kunna läsa Lindgren i original.
Det är med en sagoberättares ohämmade fantasi som Nesser låter sina karaktärer röra sig i både tid och rum och mellan lycka och sorg. Här finns dagens Berlin med sina kända kvarter, sina stabbiga maträtter och sin omisskännliga blandning av gråbetongstämning och intellektuell frihet. Här finns också den tyska landsbygden från häxprocessernas tid dit Arne förflyttas lika lätt som han gjorde från sin trygga svenska köping till Berlin. Den gåtfulla modern Violetta Dufva, vars enda spår är en ogiltig hemadress, blir snabbt en skugga som hemsöker honom både i drömmen och ute i folkvimlet. Som sig bör i sagor för såväl stora som små kommer Arne ofta mirakulöst lindrigt undan i sina ofta aningslösa upptäcktsfärder. Samtidigt utsätts han för prövningar och för en ondska som måste besegras för att sagan ska få ett lyckligt slut.
Men det finns något mer i ”Elva dagar i Berlin”, något som Nesser lyckas förena med både den deckarliknande spänningen och de fantastiska inslagen i berättelsen. Detta något är själva historien om Arne. För en människa med hans svårigheter kan världen vara farligare än för de flesta – beroende på vem han möter – men på samma gång ack så mycket mer färggrann och full av möjligheter. En romankaraktär som faktiskt gör mig glad.