De mest grundläggande pelarna i berättelsens dramaturgi är början, mitten och slutet. En liknande dramaturgi finner vi även i resan, fast då översatt till startpunkten, färden och destinationen. När den franska teatergruppen Vélo Théâthre gör ett gästspel på Reginateatern med sin ”A handful of people…” blir dock den dramaturgiska kurvan omkullkastad och vi blir medbjudna på en resa där ”the destination is the voyage”, slutmålet är resan.
Redan när vi välkomnas in i salongen – Reginateaterns stora scen som har blivit inhägnad som en black box – byggs stämningen upp. Charlot Lemoine, eller André, delar ut ”tågbiljetter” som vi ska hålla reda på medan hans kamrat Luiz (José Lopez) ledsagar oss till rätt plats. I mitten av en hög av kaotiskt utställda stolar på scenens mitt sitter Fabien Cartalade och spelar trombon. Vi blir därefter uppmanade att i plockepinnhögen av stolar hitta den stol som stämmer överens med numret på våra tågbiljetter.
Och så fortsätter de i de scener som är kallade saker som ”Vänthallen” och ”Tågvagnen”. Små övningar där publiken får hänge sig åt fantasi och lek med våra tågvärdar som lekledare. Barockmusik och ljudupptagningar av människor som delar med sig av sina mjuka tankar spelas i bakgrunden. Små dialoger flikas in, mestadels på franska men också på engelska. Om man känner sig vilse med språkförståelsen ligger det ändå tack vare tematiken nära till hands att föreställa sig att man är turist i ett främmande land. Men ändå vore det synd att missa de drömlika formuleringarna, som exempelvis ”Om jag skulle bygga lyckans hus skulle det största rummet vara vänthallen”. Det blir en förskjutning av perspektiven där en välbekant plats som förknippas med både stress och leda förvandlas till en daggdränkt sommaräng med små vita kaniner som skuttar runt.
Publikdeltagande på teatern kan ofta vara påträngande för den som gärna håller sig borta från rampljuset i teatermörkrets trygga rum. Men Vélo hanterar publikinteraktionen med varsam hand – de lyssnar in individerna, ger oss instruktioner och bjuder in oss. Slutscenen, eller slutdestinationen snarare, blir en lågmäld hyllning till vad som gör var och en av oss lycklig. Vi blir bjudna till en skål för lyckan medan ensemblen i smyg gör sorti. Vi står kvar samlade runt ett landskap i miniatyr och leker med små stolar och ett modelltåg. Pjästitelns underrubrik ”Something which resembles happiness”, något som liknar lycka, förverkligas och vi var medskapare.
Fotnot: föreställningen ges även på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 20 mars.