Det börjar i sandlådan. Med vita spadar håller de tre skådespelarna på att bygga en flygplats i imaginär sand. Men så spårar det ur. En av dem börjar rasera vad de byggt tillsammans. "På skoj" säger hon, men de andra två blir upprörda. För vem ska bestämma vad som är skämt och var går gränsen till allvar eller rentav till smärta för en part?
De tre skådespelarna AnneLee Vikner, Johanna Westlin och Sofia Gabrielsson har ett samspelt tryck i vad de gör på scenen. Välregisserade som ett gemensamt urverk smiter de om varandra, skojbråkar med teaterteknik (det vill säga att ingen slår sig på riktigt) och rundar av föreställningen med en liten danspantomim som gestaltar hur tilltrasslade och småknepiga relationer kan vara.
I fonden finns en stor vit tavla, där skådespelarna ritar snabba streckgubbar och ord som komplement till vad som berörs i spelscenerna. Ett bord och någon plaststol finns med på scenen i en ytterligt sparsmakad scenografi. Kostymeringarna består av mjuka, svarta kavajer, kompletterade med pastellfärgade hårkulörer. Seriositet och lek manifesterat i motsägelsefulla yttre.
Föreställningen är uppbyggd som ett collage. I korta, kärnfulla scener med lätt igenkänningsbara situationer gestaltas närheten mellan humor och maktmissbruk. För den som bestämmer vad som är roligt har också stor makt i sin sociala gruppering, läs gärna kompisgäng. Att gränsen mellan skämt och allvar är oerhört svår att göra konkret, det blir glasklart.
Möjligen anas en röd tråd i att ensembletrion försöker komma överens om hur halloween ska firas. Det går ju helt åt skogen, för en av dem är allergisk mot allting och blir trackad av och skrattad åt av de andra två. I de flesta situationerna känns det som att skojet blir elakt, två förtrycker den tredje på olika sätt. Jag saknar något exempel på vad som är verkligt skojigt "skoj", för alla inblandade och hur man kan göra för att det ska bli så.
"Du skrattar faktiskt också" är ändå ett tankeväckande avstamp för samtal om kompistryck och hur vi behandlar varandra. Efter föreställningen bjuder skådespelare och regissör in till ett kort samtal med barnen som varit publik.
Det är scenkonstkul som skaver på ett konstruktivt sätt. Föreställningen handlar om makt och förtryck i den lilla, nära världen. Så lik den stora, utanför dörrarna på Gottsunda dans & teater.