Kevin Macdonalds (”Last king of Scotland”) senaste film, ”Black sea”, är en typ av thriller som jag inte trodde gjordes längre. Ploten är väl ungefär från kalla krigets dagar: en sparkad ubåtskapten tar med sig ett dussin lika nautiskt skickliga som psykiskt instabila män på en resa ned till Svarta havets botten. Målet är en nazibåt full med guld från kriget.
Fartyget som de färdas i – finansierad av en mystisk bankman – ser ut som något från sjöfartsmuseet: filmen är nedsänkt i en underbart murrig, rostbrun metalldröm.
Men naturligtvis är det inte de yttre farorna som är de värsta (då vore det inte en film i ubåtsgenren), utan de gruppsykologiska spänningarna. Det faktum att besättningen delar bytet lika, och att delarna alltså skulle växa om gruppen minskade, utgör dessutom en svår frestelse för giriga.
Visst finns det gott om klichéer. En del av besättningen består av ryssar och det ska man som tittare inte undgå. De är kufiga, skäggiga – och en av dem har till och med en ryssmössa med hammaren och skäran på …
Kaptenens gulnade minnesbilder av sin fru och son som springer omkring ljusklädda på en strand är väl också det ett grepp som borde sänkas ned på filmhistoriens botten och aldrig bärgas.
Ändå är ”Black sea” en angenäm upplevelse. Jude Law gör som ledargestalten Robinson en för honom lite ovanlig roll, sjömil från den kyliga sofistikation som han kan utantill. Här är han en bitter men hjärtevarm man med otillfredsställda fadersbehov. Han gör det bra, om man bara kan svälja hans märkliga skotska, eller mer precist aberdeenska, accent (den skulle funka ungefär lika bra som rysk brytning).
Dessutom finns det en botten i den här filmen som trots det bedagade upplägget gör den samtida och originell i genren: klassperspektivet. Hela expeditionen är egentligen ett enda långfinger mot de slingrande slipsklädda kapitalister som behandlat de här männen som vrakdelar. Att vi får veta att Robinson dessutom förlorade sin familj på grund av det hårda arbetet är nästan överflödigt. Hatet är övertygande ändå.
Ständigt rabblas nedifrån djupet förbannelser mot ”dem” där uppe. Mer specifik behöver man inte vara. Det är ”vi” mot ”dem”. Och visst, den bild som ”Black sea” ger är entydig: ”De” där uppe är riktiga as. Det är i och för sig den stora majoriteten där nere också. Men så har de också mycket få möjligheter att stiga mot ljuset. De befinner sig – bokstavligen – på botten.