Palestina i fokus. Koreografen Anna Källblad fick ett sms från läkaren Mads Gilbert som befann sig i Gaza under Israels markoffensiv i januari förra året. Han uppmanade världen att göra mer och beskrev kaoset och våldet. Tillsammans med sångerskan Annette Taranto beslutade Källblad att i den Palestinska organisationen Open Workshop for Culture and Arts anda göra ett muralt konstverk av röster och kroppar. Det blev Close, en dansperformance där publiken är medskapare till verket.
På en matta i dunkelt belyst rum går publiken omkring och lyssnar. För varje steg byts ljuden, mattan är ett minfält av korta ljudsekvenser. På femton platser finns mer sammanhållna ljudbilder: för femton palestinska kvinnor har fått säga precis vad de vill. Det är sång, böner, skratt (allt finns översatt i programmet). Så glöm Robinson: Close är det verkliga testet på gruppdynamik för vi är en grupp människor mer eller mindre okända för varandra, som tar oss an uppgiften att skapa ett verk ? där närhet och i förlängningen samarbete är de centrala delarna. Fyrtio minuter av att avläsa signaler: vill man höra mer av just detta eller bryter man sig ur gruppen och letar efter ett nytt ljud ? en handling som gör att resten av gruppen får anpassa sig efter det. På ett vis är det kongenialt med tanke på att verket springer ur en fruktansvärd konflikt där samarbete skulle vara önskvärt.
Och det är omöjligt att komma förbi att det är palestinska kvinnor som fått spela in exakt vad de själva vill säga. Och då ingår saker som ?Martyrers mödrar. Era söner är våra söner.? Vad man än anser om konflikten mellan Israel och Palestina är det något man måste fundera över där på mattan medan man söker efter andra röster ? mer nyanserade, för i Close är det vi, våra kroppar som ger röst åt sorg, martyrskap eller frågor. På mattan finns lite mänskligt liv ? också fyllt av längtan, en drömsekvens, skrattande flickor. Och skratt på arabiska låter exakt som skratt på svenska, finska eller jiddisch.