Som motvikt till internationellt gångbara deckare inom ”swedish noir” kan det var apå sin plats med en vemodig ”swedish feel-good” också. Även om den mestadels är inspelad på Island, vars karga landskap passar så bra in på huvudpersonen.
Det handlar främst om 27-åriga Lou som lever i storstan tillsammans med sin mamma Christine, hennes enda levande släkting – tror hon. Hon får veta att hennes just morfar dött och att mormor lever, släktingar som hon trott avlidna för länge sedan. Hon reser till mormor Frida för att närvara vid begravningen och där utvecklas saker och ting på ett oväntat sätt, inte minst då hon träffar Henrik.
Det kan ju låta okomplicerat nog, en vanlig romantisk film med lagom tragikomiska poänger. Men Maximilian Hults debutfilm har så mycket mer. Människorna som befolkar den är alla lite skamfilade och bär på trauman.
Lou själv kan enklast liknas vid Saga, spelad av Sofia Helin i tv-succén ”Bron”, en person som med någon slags diagnos social inkompetens. Hon ler aldrig och säger direkt vad hon tycker utan omskrivningar. På samma sätt som med Saga blir det härligt befriande med en så rak person. Fast det ställer förstås till det i vardagen och Lou har inga vänner och ett ganska spänt förhållande med sin mor, som brutit helt med sina föräldrar dessutom.
I det lilla samhället som mormor Frida bor i finns Henrik, kombinerad barpianist och antikvariatägare. Han faller för Lou, men hon vet inte riktigt hur man hanterar något sådant. Runt mormorskretsen finns också 11-årige Tom, en mobbad och trulig pojke. De fyra blir tillsammans en terapeutisk enhet, anförd av den sörjande Frida som i kraft av sorg, erfarenhet och ålder vågar gå långt utanför de gängse ramarna.
Det är en starkt berörande berättelse som Maximilian Hult har åstadkommit. Både i regi och manus känns den äkta på ett ovanligt sätt. Han tar väl tillvara den lågmälda humor som uppstår och det blir sällan eller aldrig sentimentalt.
Men så har han också fått helt rätt skådespelare i rollerna. Moa Gammel har visat i roll på roll nu vilken bra skådespelare hon är och här är hon som bäst. Veteranen Anita Wall lyfter sin Frida till en av årets roller. Simon J Berger fortsätter att briljera i en ovanligt mjuk mansroll, lägg till den riktigt stora överraskningen Erik Lundqvist, som bara var elva år gammal när ”Hemma” spelades in.
Budskapet att man ska vara och inte minst få vara sig själv är ju mycket lovvärt i sig också. Filmen har redan fått ett antal priser och det är bara att hoppas att publiken hittar in till den i samma utsträckning.