1974 gjorde den svensk-amerikanske arkeologen Donald Johanson en sensationell upptäckt. Sakta med säkert grävde han fram skelettresterna av det som skulle bli världens mest berömda förmänniska. Eftersom Beatles låt ”Lucy in the sky with diamonds” spelades under utgrävningarna fick människoapan namnet Lucy.
40 år senare (och ca tre miljoner år efter Lucys födelse) lanserar nu Luc Besson sin senaste film Lucy, och den är inte det minsta sensationell, även om den göra stora anspråk på att vara det.
Titelrollen spelas av Scarlett Johansson, en aktris som Bessons kamera fullkomligen älskar. Hon är i bild nästan hela tiden, trots att hon under större delen av filmen bär ett uttryckslöst stenansikte.
Inledningsvis spelar hon en partyglad amerikanska i Taiwan. Efter bara några minuter dras hon emellertid in i en koreansk knarkbarons värld och blir itvingad en superdrog som med tiden ger henne ofattbara superkrafter.
Samtidigt håller en viss professor Norman, lugnt och tryggt spelad av Hollywoods varmaste basröst Morgan Freeman, föreläsningar inför en gapande och hänförd publik om människohjärnans kapacitet.
Ju mer han pratar om darwinism, delfiner och celldelning desto närmare knäna sjunker åhörarnas hakor. Själv kan jag inte annat än småle åt den grandiosa kvasivetenskapen.
Med superdrogen i kroppen lösgör sig snart den tillfångatagna Lucy från sina bojor och påbörjar sin blodiga hämnd och sitt frenetiska sökande efter svar, ett sökande som givetvis leder henne ända tillbaka till den gamla människoapan Lucy.
Filmen är ödesmättad, allvarlig, grandios, men det djup och den evolutionsfilosofiska resa som utlovas med hjälp av toksnygga, dokumentära inslag från djurvärlden, landar ändå mest i actionscener och specialeffekter.
Det finns en nerv och en stenhård kontroll i Scarlett Johansson spel som räddar en hel del. Samtidigt har hon fått en mycket svår uppgift, nämligen att skapa dramatik på vita duken genom att spela en kvinna som helt saknar känslor.
Det är uppfriskande att se en stenhård actionkvinna röja upp bland gangsters. Sådana roller brukar nästan alltid vara förbehållna män.
Ändå önskar jag att Luc Besson hade placerat Lucy i ett något mer substantiellt och trovärdigt sammanhang. Besson kan bättre.