Det är alltid lite spännande att stiga in i Domtrappkällaren med dess speciella atmosfär. Kryssvalven skänker en historisk tyngd som ruvar över matsalen och får besökaren att känna ett visst allvar, som lyckligtvis lättas upp av den trevliga serveringspersonalen och den internationella stämningen. Allt som oftast är det mycket representationssällskap till bords och många språk studsar mellan väggarna.
Menyn har inte så många rätter, men tar ett ganska brett grepp om både klassiker och mer moderna kreationer. Förrätterna är bara fyra till antalet. Blicken landar lätt på alternativet halstrade pilgrimsmusslor med skaldjursfond och blomkålspuré. De perfekt stekta musslorna har dock lite otur med sällskapet då fonden är lite fadd i smaken och blomkålspurén ropar efter mer sälta. Desto roligare är det att ropa in oxfilécarpaccion – en angenäm upplevelse för alla sinnen. Köttskivorna serveras med kanderat päron, anklevermousse, pistage och inlagda kantareller.
Huvudrätterna har många traditionella inslag, som Biff Rydberg och Köttbullar. Chèvre chaud är en annan, i alla fall till namnet, stapelvara, men som köket får att piggna till med fina betor av alla de slag på en salladsbädd plus brödkrisp som ackompanjemang till en rejäl bit ost. Sött, salt, syrligt och krispigt i en bra blandning.
Torskryggen är en smula äventyrligare med musselskum, som tyvärr är snudd på utan smak men har en kul textur. Därtill en len morotspuré som går i clinch med en lite burdust sotad broccoli. Själva fisken? Fint tillagad, men behöver en rejäl saltdos. Den likaledes äventyrliga veterisotton är en umamiexplosion med både tryffel och rökt sojadressing. Det blir emellertid väl mycket av det goda.
Domtrappkällarens Biff Rydberg har en modern twist där köttkuberna fått sällskap av bräserad lök, dijonkräm, confiterad äggula och rödvinssås. En mysig kött- och potatisrätt blir det.
Efterrätterna är också få. Givetvis är det svårt att låta bli att ta in något så rart som rulltårta med mjölkchokladglass. Det kanske inte är den mest spännande desserten patrullen intagit, men lite gulligt är det allt, och de whiskymarinerade bigarråerna lyfter rätten.
Älskar man hjortron väljer man med fördel efterrätten myltade hjortron med frusen mandarinmousse och lakritsmaräng. Här dominerar hjortronen ohotade då både moussen och marängen är väldigt diskreta i smaken.
Det är svårt att slå den genuina upplevelsen som Domtrappkällaren bjuder på. Låt vara att det främst beror på atmosfären. Köket har sina goda stunder, även om det finns en liten, liten vankelmodighet över den totala matupplevelsen. Så lite mer känsla av överdåd och en lutning mot lustfyllt frosseri snarare än finsmakande skulle inte sitta fel.