Torsdagens abonnemangskonsert bjöd på en lite annorlunda inramning. Alla orkesterns medlemmar utom stråkarna hade fått ledigt. För en stund kunde man också tro att violinerna fått detsamma, det var en lite förvirrad och oordnad start där till synes aningen förvånade musiker släntrade in på scenen.
Till sist var alla på plats ändå och kvällens ledare Bernt Lysell kunde vifta igång orkestern i inledande ”Fra Holbergs tid”, av Edvard Grieg. Den lite osorterade uppstarten gick igen lite här, det tog ett antal takter innan orkestern kändes riktigt tajt, men det tog sig ordentligt. Verket är ju lite roligt i sig där tonsättaren velat göra en pastisch på den barock som var musiken när författaren med mera Ludvig Holberg levde i början av 1700-talet. Han kunde dock inte – eller ville förstås inte – släppa sin egen musik. Det finns en tydlig närvaro av Grieg här, med mycket inslag av nordisk folkmusik dessutom. Och inte mindre än två utsökta andanten.
Ingvar Lidholm var en sparsam kompositör, men det går att göra mycket av hans musik. Hans ”Musik för stråkar” var ursprungligen en stråkkvartett men med tillagd basstämma blev det för orkester. Hur som helst, en härlig musik som förenar smärtsam skönhet med eruptiv expressionism (där fick jag till det va’).
Det gäller också hans miniatyr ”Fantasia Sopra Laudi”. Verket var från början skrivet för kör, men bantades till ett solo för cello. Här klev nykomne cellisten Per Nyström, något av en doldis annars, fram och visade sin skicklighet i det aningen annorlunda upplägget. Fint jobbat!
Det skulle man kunna ha sagt till hårt kämpande Elfrida Andrée också. Hon blev den första kvinnan att ta organistexamen i Sverige OCH den första telegrafistassistenten, båda sakerna krävde lagändringar om hon medverkade i. Hon kunde skriva musik också, vilket hennes fina ”Andante quasi recitativo” tydligt visar. Den spelades också bra av orkestern.
Det hade gärna kunnat vara mer av hennes musik i programmet, kanske på bekostnad av Josef Suk. Visst var det ett imponerande verk av en 18-åring som ”Serenad för stråkar Ess-dur” visade, men inte så märkvärdigt i sig. Mer spännande då att han tävlat i olympiska sammanhang i musik, där han fick silver 1932 trots att han var ende deltagare!
Som helhet en trivsam konsert utan att det blev så mycket av det där lilla extra.