Det är svårt att skildra psykisk sjukdom på ett sätt som ter sig övertygande för den som aldrig själv har drabbats eller upplevt den på nära håll. Kanske för att mental ohälsa fortfarande ses som något diffust och svårgripbart, något som den sjuka snarare ”är” än ”har”, som Ann Heberlein påpekade i dokumentärserien ”Mina två liv”. Å andra sidan har både konsten och skönlitteraturen bidragit till att verbalisera och därmed synliggöra mycket av det tidigare tabubelagda kring psykisk ohälsa.
I sin debutroman ”Kanindansen” väljer Rickard Törnkvist en blandning mellan vardagsrealism och saga, alltsammans berättat i en vardaglig stil och till en början i ett snabbt, nästan svajigt tempo. Romanen rymmer mycket: från en berättelse om en storstadskille vars liv ständigt går på högvarv till en skildring av akut psykos och tvångsvård och vidare av vägen tillbaka till vardagen. Berättarjaget Ruben Larsson, reklammakare med egen reklambyrå, ser sig själv som den effektiva och framgångsrika tävlingsmänniskan som tillfälligt har drabbats av överansträngning. I bakgrunden finns dock även historien om hans uppväxt i skuggan av faderns psykiska sjukdom. Att romanen är skriven i jagform är i det här fallet ett utmärkt grepp: huvudpersonen avslöjar precis så mycket han vill berätta, samtidigt som kontrasten mellan hans bild av verkligheten och omgivningens dito blir till en övertygande skildring av ett psykotiskt tillstånd. Här kryllar det av vilda kaniner – en klassisk symbol för hallucinationer, inbillningar och påverkade tillstånd – och dvärgar som gör gränsen mellan folksaga, dröm och verklighet flytande. Genom att samtidigt utrusta berättaren med en stor dos självironi har Törnkvist undvikit att falla i en sentimental ton eller göra huvudpersonen till ett passivt offer för sin sjukdom.
Ändå förblir jag osäker om vad det är som ”Kanindansen” egentligen vill berätta. Romanen sönderfaller nämligen i två delar. Från berättelsen av huvudpersonens liv under och efter en psykos med allt vad det innebär i form av praktiska försörjningsproblem och osäker framtid till en drömsk historia om hans möte med dvärgen Bengtson från Årrenjarka och deras gemensamma resa till Lappland. Kanske handlar ”Kanindansen” om konsten att lära sig leva med sina dubbla jag och se livets olika dimensioner. Kanske tjänar sagans öppna slut till att ge en strimma hopp och visa att skörheten inte behöver hindra oss från att leva ett bra liv. Oavsett vilket gör romanen inget starkt intryck på mig.