Svartvita bilder från Koreakriget flimrar förbi. Det är så kaotiskt som det kan vara i krig. Lille Jung Henin tas omhand av ett barnhem. Dokumentära filmsnuttar varvas med tecknade och animerade i den självbiografiska berättelsen om Jung Henin. Han föddes i Korea men adopterades som femåring av ett belgiskt par med fyra egna barn. Efter ett tag får han en adoptivsyster som också hon kommer från Korea.
Jung Henin berättar själv och han ritar också. Hela tiden är det engagerande och innerligt om de starka känslor ett barn kan uppleva av att få syskon, kompisar och föräldrarnas kärlek. Men på samma gång är det osentimentalt. Hans egna teckningar i de animerade partierna är en blandning av fantasi, drömmar och faktiska erfarenheter.
Fantasi och realism vävs samman på ett betagande sätt. Men det är också smärtsamma minnen som ges liv. Allt har sannerligen inte varit harmoniskt under hans uppväxt. Till exempel får han stryk av sin adoptivmamma, bestraffningar för när han gjort något dumt. De scenerna är nog skrämmande för de flesta. Jung Henin har också hela tiden svårt att hantera att han ser annorlunda ut, mer asiatisk än sina klasskamrater. Dessutom drömmer han om sina tidiga år i Korea. Hans tonåriga frigörelse blir mer komplicerad än vad det kan vara för ett barn som lever i den familj det fötts in i.
Det finns nog mycket att prata om efter den här filmen, inte bara för adopterade barn och deras föräldrar.