Markus Krunegårds konsert på UKK får högsta betyg av UNT:s recensent.
Markus Krunegård
Support: Svart ridå
Torsdag 13 mars
UKK
Betyg: 5
I början av februari slog Markus Krunegårds nya skiva ”Bastard” ner som en bomb i min tillvaro. Till skillnad från de allra flesta album som ges ut lyckades denna skiva om familjehemligheter, vampyrer och USA-resor träffa mig rätt i solarplexus. Nu har skivan blivit turné och denna torsdagskväll intar Krunegård med band UKK. Vid första anblick är det ett märkligt val av scen, för till skillnad från Katalin på andra sidan Storgatan känns UKK inte ett dugg indie. Visst fungerar lokalen, men avsaknaden av klibbiga golv och nerklottrade speglar är ett klart minus när Sveriges mesta indiekille håller hov.
Trots att golven är välpolerade tycks Krunegård befinna sig i sitt rätta element. Han är bra på att ta publiken, och mellansnacket är lagom Uppsalaanpassat. Vad gäller det musikaliska finns det inte mycket att anmärka på. Krunegård lyckas förena de två främsta indiedygderna: ös och intimitet. Det är möjligt att öset tar större plats än det intima tilltalet, men det ligger också i sakens natur.
Alla som någon gång varit på konsert vet att låtlistan bygger på en omöjlig avvägning mellan nytt och gammalt. Hur mycket ska en artist ge efter för publikens önskan om att höra 15 år gamla örhängen som artisten själv kanske gått vidare från? Krunegård hittar den traditionella lösningen där den nya skivan står i fokus under kvällens början, för att sedan gå över till klassikerna.
Första halvan av kvällen är därför ganska Bastardtung. ”Cha cha shake” är lika rå live som på skiva, och ”2 veckor i Austin” låter som en amerikansk dröm. Jag är nöjd med antalet bastarder, men tycker att de största hitsen får ta väl stor plats. Kunde inte någon undangömd klassiker från skivan ”Lev som en gris dö som en hund” (2009) plockats fram i stället? Vi är många gamla indietjejer i publiken som skulle kunna offra både arm och ben för en liveversion av ”Prinsessan av Peking”.
Kvällens extranummer består av ett medley av klassiker i högt tempo. ”Hela livet var ett disko” övergår i ”Hollywood Hills” och slutar i den underbart kaxiga ”Du stör dig hårt på mig”. Sedan följer de två monumentala ”Askan är den bästa jorden” och ”Korallreven & Vintergatan”. Den förras löfte om att allt kommer ordna sig ”så länge du hör musiken” träffar rätt i solarplexus.