Konkurrensen om folkets gunst tycktes vara smått mördande på förhand. Inte mindre än tre parallella festivaler med tydlig hiphop-profil arrangerades på Uppsalas gator under fredagskvällen. Något som möjligtvis skulle hindra tillströmningen av fredsivrare till Uptownbeats14 på Flustrets trädgårdsscen? Oron var endast imaginär, när ortens favoriter kallar till hemmafest så finns det inga godtagbara ursäkter för den inbitne.
För att öka magnetismen ytterligare har Labyrint i släptåg med sig en handfull av de rappare som är huvudförklaringen bakom genrens oerhörda uppsving under senare åren. När Ulises Infante Azocar a.k.a. Stor släppte sitt debutalbum ”Den Nya Skolans Ledare” 2009 fanns det inget överlägset över titelvalet. Den karismatiske 27-åringen bygger med sina nyanserade texter om det skenande utanförskapet i storstädernas periferi värdigt vidare på den pionjärsgrund The Latin Kings la under 90-talet. En begåvning som aldrig varit så framträdande som i nylagda mästerstycket ”Styvmoder Svea”. Jag får tyvärr vänta förgäves, istället får tempostarkare ”Stolthet” ta dess samhällsbeskrivande plats.
”Fan, vi hade tur med vädret ändå!”, kommenterar rusigt flankerande Linda Pira, i samma stund som hon kastar en blick upp mot det tjocka molntäcke som gett vika precis lagom till konsertstart. Förutsättningarna var de omvända när jag bevittnade ”Matriarken” inta Way Out West för en dryg vecka sedan. Hällregnet hindrade inte Pira från att tillsammans med sina medsystrar i Dramatenuppsättningen Ladies First att frigöra sig ifrån musikbranschens ofta smärtsamt patriarkala mekanik. Att hon i afton på så sätt tvingas bära dubbla minoritetskap är en plump i protokollet som inte får gå okommenterad. Med understöd från Stor kramar man ur varenda droppe i monsterhitarna ”Bang Bang” och ”Knäpper mina fingrar”. I bakgrunden står Sveriges tryggaste beatmaster, Redline-direktören samt f.d. TLK-medlemmen Salla och dokumenterar med sin mobilkamera när paret drar av en gammal dänga ur Botkyrkagruppens K-märkta katalog. Måhända mynnar bilden ut i en fredsduva i MMS-form till en viss Doggelito såhär kvällen till ära?
Efter ett kortare och fint gästspel av Amsie Brown så beträder slutligen Gottsundas stolthet Flustrets gemytliga scenbygge till ett så kärleksfullt gensvar som ingen Uppsalaättad artist, Veronica Maggio inräknad, kan tangera. Från första stund tar man tillvara på den intima kontexten, anslaget är så personligt att nattklubben förvandlas till ett kokande släktkalas. Gruppen ägnar exempelvis ett långt mellansnack åt att tävla sinsemellan i att peka ut familjemedlemmar i publikhavet. Ledargestalt Aleksi ”Aki” Swallow ursäktar sig inför oss utomstående, men det är egentligen inte nödvändigt, vi känner oss tillräckligt inbjudna i gemenskapen som kvartetten utsöndrar. Ok, det är en smula nervöst till en början, det medger även medlemmarna själva, men när ”Jagbaesån” från senaste LP:n ”Garalaowit” försätter Flustret i brygga så är kvällen uppstakad mot succé. Man blandar friskt kompositioner från föregående album och debuten ”Labababa”. Brunskjortor, SD, polis, stat och kapital. Ingen går säker när pennan ligger i Aki, Jaccos, Dajankos eller Sai’s hand. Det är i detta avseende som Labyrints gärning i lyser som starkast, i att förmedla en förlösande lindring för den som samhällsbygget gång på gång svikit.
Looptroop Rockers med Promoe i spetsen står förvisso för en explosiv och lika politiskt genomsyrad avrundning i medmänsklighetens tecken. Men det är samtidigt svårt att ladda om, crescendot var naturligtvis tillägnat Labyrint. Och det var fakkin fint.