Det känns som ett ovanligt lyckligt sammanträffande att L-E Larsson skulle komma att skriva sin mest livsbejakande, av nyklassicism påverkade musik kring de för världshistorien så ödesdigra åren 1938 - 40. Den så kallade lyriska sviten Dagens stunder uruppfördes i radio 1938, den kom senare att omarbetas till ett tresitsigt orkesterverk med titeln Pastoralsvit (den ännu mer välkända lyriska sviten Förklädd gud komponerades 1940). Torsdagskvällens konsert inleddes just med denna Pastoralsvit, denna musik med sin suveränt snåriga harmonik och kontrapunkt, med sin i yttersatserna strålande livsglädje och i den andra satsen, romansen, mer innerliga eftertänksamhet. Suverän spelglädje respektive behärskning av den känsliga dynamiken, med särskild eloge till stråksektionen för dess tolkning av romansen, präglade det lysande framförandet av konsertens första nummer.
Richard Wagners tonspråk är oftast mycket bombastiskt, harmoniskt avancerat och långt utdraget. Man må tycka vad man vill om denne egoistiske, pengaslösande antisemit (och det gör man), men skriva musik det kunde han! Hans instrumentalverk Siegfrid-Idyll är skrivet som en julklapp till älskarinnan/hustrun Cosima von Bülow år 1870. Vid det laget var parets andra barn, sonen Siegfried, cirka ett år gammal. Verket är skrivet för en kammarensemble på 13 musiker, men kan framföras, som här, med större orkester. Musiken är, för att vara av Wagner, förvånansvärt milt melodisk i uttrycket; huvudklangen centreras kring stråkkärnan med både klangliga och melodiösa infall från träblåsare och valthorn (mot slutet även en trumpet). Men jodå, nog bjöds vi både på Wagners sällsynt avancerade kromatiska harmonik och med jämna mellanrum några storartat kulminerande dynamiska höjdpunkter, noggrant uppbyggda av orkestern i perfekt klangbalans. Ett mycket fint framförande av ett i grundenonödigt långt verk.
Programmusik eller ”bara” allmänna känslointryck/-uttryck av naturens härlighet och (ibland) hotfullhet? Dessa frågor har ställts sedan Beethovens 6:e symfoni, Pastoralsymfonin, fick sitt uruppförande 1808. Beethoven lutade nog mest åt det senare alternativet, men det kan inte undvikas att vissa musikinslag kan vara onödigt direkta. I andra satsens slut, t.ex., förekommer fågelsång i form av tre träblåsinstrument, där särskilt ”klarinett-göken” frambringade många glada leenden och rent av fnitter från publiken. Pastoralsymfonin är annars härlig musik, med blandning av högtid, naturlyrik, rustik glädje, skräck (en musikalisk, häpnadsväckande realistiskt skildrad storm) med åtföljande tacksamma känslor vid stormens slut. Framförandet av orkestern var utmärkt, men jag undrar över två saker: Vad hade picccolaflöjten i orkestern att göra? Och vad hade två tromboner i sista satsen att göra? Såvitt jag vet finns inget sådant föreskrivet i partituret, och har de tillfogats för effektens skull är det ett otillåtet ”modernt” sätt att ”förbättra” ursprungsmaterial.
I sin helhet däremot en mycket idyllisk och passande konsert i denna oväntade sensommarvärme. Gérard Korsten har gjort ett grundligt instuderingsarbete och drev på orkestern mycket förtjänstfullt med uttrycksfull och precis gestik.