Poesi
"Den osynliga staden"
Bo Gustavsson
Styx förlag
I fjärde avsnittet av "Den osynliga staden", avslutande del i en serie om tre, finner jag vägen ut ur idéernas lapptäcke:
En vit parkbänk som ingen sitter
på. En tårpil som ingen ser.
Ett torg som ingen går över.
Ett tornur som slår
ingen tid. Jag har varit där.
Raderna har stuns, rytmiska upprepningar och en enkel motsättning som ger satsen dubbelhet. Om tonfallet i de omgivande passagerna präglat boken som helhet är det möjligt att den kunde mottas på ett annat vis.
"Den osynliga staden" har större anspråk än kvalitet. Så snart någonting är på väg att ta en oväntad riktning tystas det under tunga, mumlande block. Visst finns det ett och annat – framför allt när dikten är ren sinnesförnimmelse – men i det stora hela: mummel, tyngder, sidor som prasslar …
Skådeplatsen är inledningsvis Kraków: det chopinska regnet, Wavels konturer. Gustavsson skriver fram sin dikt i vindlande passager, brutna så att de liknar prosastycken. Stilen är rörlig, likt skisser i en vagabonds resedagbok. Här finns ett du och ett jag som slår varandra följe, och platser som liksom flyter ut i ett mer obestämbart universum. En resa företas till Auschwitz där "kullarna lovsjunger miraklet att bara få vara kullar".
Över betraktelsen hänger ett begrepp som återkommer med en flugas envishet: det kristallina. "Hat finns. Nationalism / och populism finns. Det kristallina / finns" skriver Gustavsson i en passage lånad från Inger Christensens "Alfabet". Men vad är detta kristallina som "finns"? Vad menas med staven som har ett "kristallint" seende?
De avslutande förklaringstexterna ger ingen ledning. Man tänker sig något slags tillvarons underliggande mönster. Men man önskar att det funnits något – substans, kött på benen, svamp i soppan …
Nej. Sådana dikter vill inte ta form inför läsaren. De vill dra sig undan och prata hemliga språk med sin författare. Till och med en dikt tillägnad Adam Zagajewski övergår lite plumpt i en betraktelse över diktens jag. Det är som att ge bort en gåva man själv hade önskat sig.
Det är möjligt att någon mer beläst inom chassidiska och hinduiska myter sett större förtjänster med Gustavssons verk. För mig sluter sig orden. Och i takt med att man inser att mysteriet inte kommer gå att lösa faller boken sönder, limmet lossnar i bindningen, och ur faller alla promenader och duggregn.