När man går till en kammarkonsert med Sveriges Kammarsolister vet man aldrig exakt vilka musiker som man ska möta, för de växlar, men en sak vet man och det är att man får vara med om en musikhändelse av högsta klass. Vid senaste besöket i våras fick vi höra bl a ett fantastiskt framförande av Dvořáks andra pianokvintett. Steget från Dvořáks romantiska musik till Sjostakovitjs strama må vara stort, men ingen fara - dessa begåvade musiker behärskar alla genrer och alla stilar.
Dagens program upptog enbart verk av Sjostakovitj. Den musikaliska spännvidden var dock stor och verken var hämtade från olika perioder i tonsättarens liv. David Huangs utmärkta introduktioner bidrog väsentligt till förståelsen och uppskattningen av dem. Den inledande pianotrion no 1 i c-moll är ett ungdomsverk präglat av dynamisk lekfullhet som bryts mot lyrisk melodik. Verket mynnar ut i en expressivt gungande final.
Fem stycken för två violiner och piano är ett omtyckt men synnerligen otypiskt Sjostakovitj-verk. Det är behagligt att lyssna på, nästan inställsamt, och det saknar det direkta tilltal och den respektlösa attityd som är typiska för tonsättaren. Är det tänkt som en pastisch, en parodi på salongsmusik eller vad? David Huang, Charlotta Grahn Wetter och Viktor Olaus Nygård spelade ett arrangemang där en av violinerna hade ersatts av en viola. Verket blev på det sättet i deras händer kärvare och mindre insmickrande och framfördes med en glimt av ironi.
Den avslutande pianokvintetten i g-moll, skriven krigsåret 1940, blev en omtumlande upplevelse, där de fem musikerna alla gjorde enastående fina insatser. De två första satserna har betckningen Prelude och Fugue liksom hos Bachs Wohltemperiertes Klavier. Fugan är en andlös berättelse. Musiken är avskalad men intensiv. Lågmält, nästan förtvivlat sökande letar stämmorna var och en för sig fram mot en slutpunkt där de kan vila tillsammans. Efter ett ganska allvarligt scherzo leder ett stilla men allt intensivare intermezzo fram till den överraskande finalen. Här ställs allt på huvudet. Med muntert och glatt musicerande förs detta spänningsladdade verk till slutet med en krumelur i dur. Ett exempel på Sjostakovitjs bekanta ironi?
kultur@unt.se