Ett drygt 20-tal människor är samlade i foajén till Linnéas Simskola i Boländerna. De flesta är kvinnor, men det finns även ett fåtal män. På borden ligger det personligt utställda häften till var och en av oss, fanzines, där en kort etymologisk förklaring till våra förnamn presenteras. Premissen för trion Tove Berglund, Ellen Norlund och Martina Elms upplevelsekoncept ”Dop1” är namngivningsceremonins – den kristna eller sekulära – sociala funktion. Verket är del två i trilogin Livets Händelser där del ett avhandlade bröllopet och sista delen, med premiär i höst, kommer att undersöka begravningen.
Så, upptakten till att vi befinner oss i en simhall är dopet – ett dop; vårt dop? Vi förs till omklädningsrummet, dränkt i ett kallt blått ljus, där vi får byta om till baddräkter och ta på oss badrockar. Med ögonbindlar på får vi via hörlurar på våra smartphones ta del av ett musikstycke kallat Arvsynden samtidigt som vi långsamt leds till ett annat rum. Nu har musiken i våra lurar bytts ut till ett föredrag av psykologen Matilda Frick, följt av ett annat föredrag av författaren Kristina Sandberg.
Och så fortsätter det. Placerade i de tre upphovsmakarnas nåd lotsas vi runt olika multimediala moment som stimulerar alla sinnen. Någon gestaltning blir det inte så mycket av, snarare handlar verket om att skapa olika effekter hos deltagaren, men med starkt betonad omtanke. Det blir aldrig obehagligt för den som oroar sig för att bokstavligen halvnaken underordna sig tre kreatörers helkroppsliga interaktiva verk.
Huvudnumret för installationen är simbassängen – eller dopgraven – där vi möts av Marta Forsberg iförd dopklänning, som spelar ett instrumentellt stycke. Därefter får vi doppas, eller döpas, uppställda i ring med varsitt tänt ljus i handen. En längre session där vi får flyta i bassängen och ta del av en suggestiv ljusshow följer – eller om man föredrar, blunda och känna tyngdlösheten.
”Dop1” går under parollen ”En omslutande helkroppsupplevelse”, vilket får mig att tänka på immersive theatre där deltagarna, liksom här, är medskapande aktörer i verket. Här saknas riktig dramaturgi, eller liturgi, vare sig gällande religiösa eller sekulära övergångsriter. Men omvänt kan man också se verket som en ritualisering av badandet. De olika momenten som ingår i en så ordinär syssla som simhallsbesöket – ombytet, tvagningen, doppet, tvagningen igen – får sig nya symboliska inramningar. Och som helkroppsupplevelse räknat, så är ”Dop1” en omistlig sådan.