På omslagets baksidestext finns formuleringen ”bilden av Afrika”, den återkommer i Henning Mankells förord och används vidare av Sten Rylander. ”Afrika vänder. En kontinent i förändring” handlar otvivelaktigt om bilderna av, lika med föreställningarna om, Afrika, samtidigt är det en skildring som helt litar till ordet. Fotografier eller illustrationer saknas, undantaget omslaget och två tankeväckande kartor, en återger Afrika 1914, den andra Afrika idag, hundra år senare.
Varierande prickar på 1914 års karta visar vilka länder som var franskt, tyskt, portugisiskt, brittiskt, italienskt, spanskt och belgiskt territorium, endast Etiopen och Liberia är oberoende. Det var kolonialländerna som bokstavligt hade dragit upp linjerna för hur Afrika skulle se ut, vid Berlinkonferensen 1884-1885.
Kartorna blir effektiva som påminnelser om hur Europa tagit för sig av Afrika. Om hur det såg och har sett ut, historiskt sett alldeles nyss. Med detta som relief skriver Rylander om kontinentens nuläge och framtid, detta utifrån gedigen kunskap och respektingivande erfarenheter. Han har under drygt trettio år levt och arbetat i Afrika, hans långa karriär och referensramar återspeglas i att efterordets förklarande lista över förkortningar upptar drygt tre sidor, från AfDB (African Development Bank) till WTO (World Trade Center). Den värld han rör sig i är en värld av aktörer och institutioner.
Och detta är sannerligen en bok som tar stora grepp, med kapitelrubriker som ”Jordbruk och livsmedelsförsörjning” och ”Kommunikationer, infrastruktur och energi”. Vilket knappast inbjuder till sträckläsning, det behövs helt enkelt paus och eftertanke när ett kapitel avslutas med sifferfakta om energiförsörjning i Afrikas 54 länder och det efterföljande, lika faktaspäckat, tar sig an afrikansk kultur, festivaler och artister.
Tonen är följaktligen saklig, utan förenklingar, författaren förmedlar lojalitet, engagemang och oro, men undviker romantisering och demonisering. Det handlar en hel del om Sverige och Afrika och den nuvarande svenska biståndspolitiken får sig ett rejält tjuvnyp. Rylander som i många år har arbetat för Sida menar att sektorkunnandet och sektorkompetensen inom Sida underminerats genom de omorganisationer som har ägt rum under senare år. Vilket har lett till att Sverige förlorat sin tidigare ledande roll inom det internationella biståndssamfundet i Afrika.
En invändning mot bokens helhet skulle kunna vara att Rylanders ton är alltför torrt saklig, men jag tänker att man kan se det precis tvärtom. Det här är nämligen, i ordets bästa bemärkelse, en lärobok för den – och vi är sannolikt inte så få – som har jämförelsevis begränsade kunskaper om Afrika. Det torra och sakliga är dessutom att föredra jämfört med den post-koloniala välvilja som i andra sammanhang gör Afrika till något som ”vi” förhåller oss till, samma internationella ”vi” som efter att ha odlat entydiga eländesbilder nu ägnar sig åt det Rylander varnar för: ”den överoptimism och naiva tilltro till utvecklingen som ibland färgar vissa kommenterande översikter”.
Men trots saklighetens förtjänster slås jag av frånvaron av personer, förutom de som återfinns i uppräkningar och som innehavare av positioner och ämbeten. Jag tror bland annat därför att Rylander har minst en bok kvar att skriva, det finns rimligen mycket mera att berätta om de människor han mött och arbetat tillsammans med.