”Kärleken är lika stark som döden.”
Det är möjligen bara Jeanette Winterson, den minst cyniska bland samtidsförfattare, som skriver sådant nuförtiden. För, vad har kärlekens flyktiga karaktär att sätta emot det definitiva faktum som är döden, frågar man sig. Men då glömmer man att kärlek inte alls är något förgängligt i Wintersons värld, utan tvärtom något tämligen evigt. Winterson arbetar med gränser i sitt författarskap; om allt det som begränsar människan och hennes handlingsutrymme, om vikten av att kliva över dessa gränser och om att respektera dem när det är motiverat.
Döden är en tydlig gräns. Men det är kärleken också. ”Only love is worth everything”, skriver Winterson i sin essä ”Desire”. Det är ett frihetslängtande påbud om att följa sitt hjärta, men också ett förpliktigande sådant: det som äventyrar och skadar kärleken ska du avstå ifrån. Kärlekens okränkbara värde kommer med ett ansvar, den är en moralisk gräns.
Eventuellt är det lite enklare att låta kärleken och döden vara jämnstarka kombattanter, om man skriver en fantasifull, magisk roman om engelskt 1600-tal där häxjakt, trolldom och förbindelser med Djävulen står i centrum. I en sådan saga kan sådana obevekligheter som till exempel Bodil Malmsten skriver om i sin nya dikt ”Det här är hjärtat (”Det kommer alltid / att vara inte du”) trollas bort. Åtminstone nästan. Åtminstone är det möjligt när man står där vid skymningsporten och döden sträcker fram sin lockande, pockande hand att vända på klacken, eftersom man helt enkelt inte lämnar sin älskade i sticket. Det är också precis vad Alice Nutter gör. Hon ser döden i vitögat och drar därifrån för kärleks skull – men nu går jag händelserna i förväg.
”Skymningsporten” är både typisk Wintersonsk och ett undantag i hennes författarskap. Det är en skräckroman och ett beställningsuppdrag, bådadera avsteg från Wintersons principer, vilket hon under sitt besök på Littfest i Umeå förklarade med att hon är dum nog att gå igång på till synes omöjliga utmaningar. Samtidigt är den med sin blandning av historiska händelser och personer – här dyker till exempel Shakespeare upp i en liten roll – och fritt flygande fantasi, fullt igenkännbar för den hängivna Wintersonläsaren.
I händelsernas mitt står så Alice Nutter, den förmögna änkan i Lancashire, och en av dem som anklagas för häxeri under den nya kungen James I:s projekt att rensa bort alla sådana element från riket. I korta, rapsodiska kapitel ur en radda olika romanfigurers perspektiv skriver Jeanette Winterson fram både en historisk tid och ett magiskt livsöde. Alice är den rättrådiga, hon som drivs av förnuft och moral – men också av kärlek. Och i sitt liv har hon haft två stora kärlekar: Elizabeth Southern och Christopher Southworth. Båda jagas nu av makten, den ena för sitt höxeri, den andra för sin katolicism. Så blir i denna hätska anklagelsernas tid kärlek den moraliska kompass efter vilken Alice navigerar.
Är det här en kärleksroman? Ja, för det är det alltid om det är Jeanette Winterson som håller i pennan. ”Skymningsporten” är i förhållande till några av hennes tidigare romaner – som ”Skrivet på kroppen”, ”Vintergatan går genom magen” och ”Fyrväktaren” – möjligen lätt parentetisk i författarskapet. Och den är ovanligt våldsam, med våldtäkter, misshandel, tortyr och avrättningar, men den är också – på grund av sina givna ramar med magin i centrum – ett gyllene tillfälle för Winterson att ge fritt spelrum åt det dramatiskt storvulna: kärleken är lika stark som döden.