En plats som man lämnar drabbas liksom man själv av tidens gång. När man återses träffar man på något märkligt obekant. Ingrid från Barrøy kommer tillbaka till den ö där hon vuxit upp och är en annan, liksom ön. Kriget som lurade som ett dovt hot under hennes barndom är tillbaka, men nu mycket närmare inpå. Året är 1944 och inne på det norska fastlandet är det tyska herrar som styr. Inte ens den lilla öns magnifika isolation kan förbli oberörd av det.
Också Roy Jacobsen återvänder i Vitt hav, till det Barrøy han har gett en permanent plats i litteraturen med den mästerliga romanen "De osynliga" (i svensk översättning 2015). I båda fallen är det Staffan Söderblom som snillrikt överfört textens skönhet och kärvhet till svenska. Jacobsen debuterade redan 1982 och fick sitt stora genombrott med "Segerherrarna" (i svensk översättning 1993). Han har gjort sig känd som en förnyare av arbetarromanen, en skildrare av det norska klassamhällets förändringar under 1900-talet. Med "De osynliga" fick han ett genombrott också bland läsarna.
I "De osynliga" följde vi familjen som fått sitt namn av Barrøy, såg ön och världen genom familjens ögon. Det var en ovanlig skildring av ett liv bestående av hårt arbete, men arbete av den sorten som ger mat för dagen, inte vinster till någon ägare. Stora och små sorger flöt ut och in genom livet, växlade med stormar och godvädersmoln. Omärkligt skiftade fokus där från fadern Hans till dottern Ingrid, men tilläts också glida över till de andra familjemedlemmarnas tankar och drömmar. Det är svårt att sätta fingret på storheten i "De osynliga", det är något i romanens tempo, det allvar med vilken den fångar in livet.
Att Roy Jacobsen velat återvända dit är inte så konstigt. Som tur är stannar han inte i återvändandet utan låter "Vitt hav" utvecklas till en alldeles egen roman, med ett eget temperament och tempo.
I Vitt hav är Ingrid för det mesta ensam, även när människor finns omkring hennes. Språkförbistring, människors osynlighet inför varandra – mycket ställer sig i vägen för sanna möten. Även när vi följer henne bortom ön, ut i det ockuperade Norges tvetydiga vardag, är hon ensam. Håller sina tankar för sig själv, för oss som läser.
Ingrids återvändande till ön har ett visst mått av kuslighet, ett eko av det bekanta i något som inte längre är hemma. Även för läsaren som möter Barrøy igen finns en kuslighet i att återvända och finna en annan bok. De osynliga utgick ifrån ön och dess rutiner; kapitlen kunde inledas ”Vintern börjar med en storm”, ”I februari kan havet vara en turkos spegel”. Allt var som det var sedan så länge att det kunde verka som för alltid.
Kriget är inte rutinens tid. I stället rycks Ingrid än hit än dit av en ny och otydbar sorts slump, en som inte har med väder och vind att göra, utan grundar sig i det mänskliga vansinnet. Kriget är de plötsligt uppdykande frågornas tid: Ska jag rädda detta liv? Är du vän eller fiende?
Ändå är inte Vitt hav krigets bok, utan Ingrids. Om ön band samman "De osynliga" så är Ingrid den ö som utgör "Vitt havs" stabila mittpunkt. När allt annat skakar, tjänstemän ställer sig i än den ena och än den andras tjänst, valutan växlar och med den sympatierna, väggar rämnar, finns Ingrids tankar där och leder läsaren vidare. Hon är flickan med den sorgsna blicken som växer upp till styrka och till svaghet. Jacobsens tydliga fokus på henne, och de avgörande frågor hon ställs inför, gör att hennes gestalt växer till något bibliskt ödesmättat.
Det finns ett sentimentalt drag i Jacobsens skildring av ölivet som är både tilldragande och störande. En antydan av att det var bättre förr trots att livet var kortare, hårdare, mer orättvist. I "Vitt hav" är det gamla livet på väg bort, eller på väg att gå över i något nytt. Är Ingrids tid som ledare på ön ett tillfälligt avbrott, ett matriarkat i krigstid som blir en avlägsen dröm när freden kommer åter? Eller har något i världen skiftat för gott, på gott och ont?
Kanske kommer Roy Jacobsen återigen att återvända till Ingrid eller till Barrøy. Jag hoppas att han i så fall väljer att än en gång förskjuta berättandet lite, precis som han gör nu. Låter tid och sinne färga av sig på prosan, skapa en ny värld ur en värld han redan en gång har skapat.