Jon Favreau är Chef Carl Casper, kökschef på en populär men lite tråkig restaurang i Los Angeles som serverar samma mat varje dag. Själv har Carl Casper högre ambitioner, och hans arbetsnarkomani har gjort att han har blivit något av en främling till sin son. När en populär matbloggare ratar hans restaurang leder det till en uppskruvad diskussion på Twitter mellan honom och bloggaren. Carl Casper blir något av ett allmänt åtlöje och säger upp sig från jobbet.
Hans ex har dock lösningen. Hon lurar med honom till Miami och övertalar honom att köpa en matbil och tillaga kubanska smörgåsar. Mat som kanske inte anses vara världens finaste, men som Carl Casper lagar med kärlek och glädje. Med sin son ombord kör de tillbaka till Los Angeles, och gör succé i varje stad de kommer till.
Chef är en förutsägbar film på temat mat. Den påminner om svenska Små Citroner Gula, om hur matlagning handlar om att följa sina drömmar. Det gäller att lägga ner sin själ i hantverket och inte göra sig till för de fina recensenterna. Det är många långa klippkollage på finhackad lök, skivade tomater och smält ost – och steksmöret smetas ut över hela filmen.
Med allt fokus på Jon Favreau (som förutom att spela huvudrollen även har regisserat och skrivit manus) blir det stundtals alldeles för mycket av det goda. Allting är fint och trevligt och det mesta puttrar på i lagom takt utan några besvärliga hinder eller taggar som skulle kunna störa tittaren. När Twitter och Facebook vävs in i historien – sonen förstår tekniken som hans pappa tycker är konstig – visar Jon Favreau även att han är inne med sociala medier. Att han är en del av den urbana medelklass som har råd att äta gott på restaurang och som lever halva sina liv uppkopplade till allmän beskådning.
Men samtidigt som det är lätt att bli lite cynisk och tycka att filmen saknar nerv, räddas den upp till viss mån av John Leguizamo som spelar Carl Caspers souschef Martin och Robert Downey Jr i rollen som den bisarra bilhandlaren Marvin. Medan Jon Favreau vill spela ut hela sitt register, utan att Chef Carl Casper ska ha någon riktigt dålig sida, så får sidokaraktärerna friare tyglar och blir därmed intressantare.
Till slut blir det ändå en hyfsad film som dock är onödigt lång. Den hade tjänat på om Jon Favreau hade haft disciplin nog att klippa ner sin egen roll, och hade han dessutom vågat blanda ut smöret med lite salt hade det kunnat bli riktigt bra.